• Hillsong Church med Andreas Nielsen som svensk förgrundsgestalt

• New Wine-nätverket i Sverige med bland andra Stefan Swärd i styrelsen

• Bethel Church i Redding, Kalifornien, och dess pastor Bill Johnson.

Listan kan göras längre över nya kyrkor, nya förnyelserörelser och uppburna andliga ledare som utgör senaste mode i frikyrkokretsar. Är detta lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Är det fråga om nytt vin som spränger gamla vinsäckar eller som vitaliserar dem?

Sådana frågor kan för pastorer och medlemmar kännas mer angelägna än de som tas upp på kyrkokonferenser och i församlingsmöten. Varför? Jo, dessa nya kyrkors framgångar utmanar och oroar – vare sig vi vill det eller inte – de vanliga församlingarnas trogna arbete och vanliga förkunnelse.

För tjugo-trettio år sedan var det Livets ord med Ulf Ekman, Vineyard med John Wimber, Torontoväckelsen med John Arnott och Karisma Center med pastorerna Sven Almqvist och Thomas Ardenfors som stod i fokus. Men mycket av dessa skeenden är nu historia. Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar. Men sår finns kvar hos enskilda som for illa, och bitterhet över underkänd tro och tradition lever kvar i många församlingar.

Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige? Här som i andra frågor behövs saklig analys, så att vi likt kyrkans herre kan säga att vi smakat på frukten och därför känner trädet (Matt 7:16). Allmän skepsis skapar lätt förvirring, och nonchalans inför det nya bekräftar fördomar.

Vilka är det nu, som likt Sven Reichmann, Lennart Thörn och andra på 1980-talet, vågar och kan göra teologiska analyser som blir till vägledning? En sådan nutida röst är, lite oväntat kanske, pastor Magnus Persson i pingstförsamlingen United i Malmö. Hans reflektioner kommer dessutom inifrån dessa nya sammanhang som betonar marknadsanpassning och helande.

Persson konstaterar att Uniteds utveckling i ovanstående stil kan liknas vid ”en lysande julgran, men utan frukt”. Det var mycket effekter, mycket rörelse, mycket folk. Att få uppmärksamhet i en hel stad visade sig inte svårt, men har det lett till verklig förvandling av människor och samhället? frågar sig nu Persson självkritiskt.

Numera firar United nattvard varje söndag. Många ser detta som ett uttryck för att Magnus Perssons återupptäckt värdet i den historiska kyrkans rika traditioner. Där står nattvarden i centrum och inte en scenisk lovsångskultur med strålkastare. Så här uttrycker han det själv på församlingens hemsida:

– Till en början kan en gudstjänst som följer ett historiskt, liturgiskt mönster upplevas som både oattraktiv och otillgänglig för en modern människa, men den har en märklig förmåga att möta våra djupaste behov om vi ger den lite tid.

Ett gemensamt drag i de nu aktuella och de närmast föregående framgångskyrkorna är att de teologiskt är baserade på pingströrelsens teologi (med betoning av ”särlaregn” i den yttersta tiden), men den är kombinerad med inslag i nutida karismatisk teologi och praxis. Grundsyftet verkar vara att återerövra en ”efterlängtad” andlig praktik och erfarenhet som de menar har gått förlorad i etablerade kyrkor.

De nya kyrkorna företräds i regel av män – ofta tillsammans med sina hustrur – och de är påtagligt präglade av en amerikansk, brittisk och australiensisk medelklasskultur och dess tro att kunna ”förändra världen”. Men det sker på ett kommersialiserat sätt. Hillsong och Bethel har blivit starka varumärken som säljer musik för miljontals kronor varje år. Dessa församlingars mötesplatser är företrädesvis i konserthallar med en spektakulär scen i centrum. Men mitt i allt detta ser man också en själavårdande (Bethel) och en diakonal (Hillsong) profil.

Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin. Det är först i himlen vi ska få se Gud ”ansikte mot ansikte”. Men när jag studerar dessa kyrkor finner jag ingen sådan sakramental förståelse av skapelsen. Det är som om Gud kan injiceras i människan genom rätt tro och rätta sätt (läs: lovsång). Helighet och mötet med det heliga reduceras ofta till känslor, inre erfarenheter och intimitet.

Genom kyrkohistorien har ordet och nattvarden skapat konkret kristen gemenskap (koinonia) – ett heligt ”vi”. Och för det flesta kristna är det genom denna gemenskap som människan blir helig, och inte var för sig genom rätt tro eller rätt sätt. Vad innebär det då för oss i dag att det är genom detta ”vi” som vi blir frälsta? I detta perspektiv är ett gott ledarskap att bry sig om dem som är kvar i gemenskapen, men utdefinierade av alla som lämnat för ”det nya”.

I Norge har pingstpastorn Karl Inge Tangen skrivit en avhandling, vars andra del undersöker vilken livsmening Hillsong i London skapar för sina medlemmar. Tangen finner att medlemmar i Hillsong känner djup samhörighet med församlingen, därför att ledarskapet har en stark vision och därför att församlingens verksamhet genomförs mycket professionellt och med estetiska ambitioner. Att det också sker en synlig tillväxt, och att medlemmarna i hög grad känner sig hemma i församlingen, betyder också mycket.

Som teolog noterar jag att dessa nypingstigakyrkor och rörelser inte talar om synd, utan mycket handlar om att bekräfta, bygga upp och inspirera som vilken sekulär mentor som helst. Även omvändelsefrågan är nedtonad. Kan det vara så att deras andliga framtoning i själva verket inte fokuserar på Gud utan på människan? I så fall är det som nu sker i dessa sammanhang en förlängning av sekulariseringen, och detta i en tid när det finns postsekulära tecken på andra håll i samhället som ställer gudsfrågan i centrum.

Gemensamt för de nya kyrkorna är också att de har ett inspirerande ledarskap som syns och oförtrutet förmedlar de bärande visionerna. På denna och andra punkter behöver Equmeniakyrkan se, pröva andarna och lära – i stället för ett ängsligt förvaltande. Vår bön är att både gamla och nya vinsäckar ska kunna bli Guds redskap i världen.