Förhoppningarna var att 2014 skulle bli året då de politiska visionerna och ideologin gjorde återintåg i valrörelsen. Tyvärr var det förhoppningar som kom på skam. Detta trots att Miljöpartiet tidigt profilerade sig som Sverigedemokraternas ideologiska motpol och att Feministiskt initiativ har injicerat välbehövliga doser jämställdhetsiver i kampanjbudskapen. Det kunde lett till spännande diskussioner om hur vi vill organisera samhället i framtiden, om de stora reformerna och dess syften.

Men nej, i stället har de flesta partier valt att doppa näsan i sifferboken och argumentera budgetöverskottets vara eller inte vara, sysselsättningsmål och arbetslöshetsmål på ett minst sagt begreppsförvirrat sätt. Årets valrörelse har kommit att sända budskapet att politiska idéer är ointressanta, därför att vi som medborgare ändå är maktlösa inför det ekonomiska regelverket. Det finns många skäl till att detta är en farlig utveckling, inte minst för att det gör det legitimt att bedöma människor efter deras lönsamhet, vare sig det gäller flyktingar, cancerpatienter eller ungdomar som försöker ta sig in på arbetsmarknaden. Det är farligt för att det spelar Sverige-demokraterna rakt i händerna.

KDU:s ordförande Sara Skyttedal ville i DN debatt diskutera att sätta gränser för flyktingmottagandet, vilket gudskelov följdes av ramaskri och protester från etablerade kristdemokrater som Désirée Petrus och Emma Henriksson. Reinfeldts ”öppna våra hjärtan” — tal, som trots allt förde in en humanistisk dimension i valrörelsen, fick ändå en oskön bismak då fokus hamnade på hur detta flyktingmottagande ska finansieras (till skillnad mot riksdagens beviljande av 100 miljarder för nya JAS-plan).

En bekant som röstraggar åt Socialdemokraterna berättade uppgivet att hen möter en helt annan öppenhet hos väljare att prata om ”invandringen” som ett ekonomiskt problem nu än i tidigare valrörelser. Samtalet kommer då oftast att handla om hur lönsamt det är med invandring och flyktingmottagning — i stället för människovärde, humanitet eller ideologi. 

I en sådan här valrörelse, betyder det något att kalla sig kristen? Kristna finns ju i alla partier, och röstar på i stort sett alla partier, det är uppenbart. Men bör det betyda något särskilt? Svaret är ja. Därför att Nya Testamentet genomsyras av budskapet att vi inte ska ägna oss åt att sätta gränser för vår medmänsklighet. Att vara kristen måste innebära att alltid bära altruismen. Det goda samhället kan organiseras på olika sätt, men vår uppgift måste vara att alltid försvara grundläggande värden, människovärdet, skapelsen och framtida generationers möjlighet att också leva ett bra liv på jorden. Det betyder att vi inte kan ge efter  för dem som vill sätta ekonomiska gränser för vår generositet mot människor som inte kan anses lönsamma, oavsett skäl.

Och om vi blickar mot framtiden så innefattar det också att på allvar ta oss an klimatfrågan och påbörja en omfattande förändring av våra samhällen.

Politiken är inte marknadens tjänare, politiken är det redskap vi har för att förverkliga idén om det goda samhället, det vi kristna kallar Guds rike.¶