Equmeniakyrkan utgör en gemenskap av församlingar och medlemmar och alla dessa står nog inte på samma ställa i dessa frågor, lika lite som i många andra frågor.

Som en av Equmeniakyrkans valda ledare och företrädare resonerar jag i frågan. Jag diskuterar gudsbild och vad gudsbilden har för betydelse i synen på konvertering. Jag behandlar inte soteriologin, läran om frälsningen. Det samtalet får fortsätta i annat sammanhang.

Som kristna tror vi i likhet med muslimer och judar att det endast finns en Gud. Vi är monoteister. Vi kan därför inte ta vår utgångspunkt i att andra religiösa företrädare tror på en annan Gud. Det finns ju bara en Gud, tror och bekänner vi. Vi bekänner i såväl den apostoliska som nicenska trosbekännelsen att vi tror på en Gud som är hela världens skapare. Som kristna tror vi att Gud skapar och upprätthåller allt, att Gud vill hela världens räddning och har blivit kropp, människa i Jesus. Vi tror att Gud är närvarande och verksam som Ande. Vi tror att Gud i sig själv är inbördes relation, tre i en, och i ständig utsträckning av sig själv.

Muslimer tror på Gud den Enda och att inte sätta någon vid Hans sida. Inom judisk religion har inte tron samma avgörande betydelse men Gud beskrivs som alltings Skapare, som en enda enhet.

Inom de olika religionerna tror vi alltså på olika sätt om Gud. Vi har olika bilder av Gud. Vi framställer Gud på olika sätt och betonar olika saker. Självklart vet vi att ingen av oss kan fånga Gud, att ingen av oss har sett Gud (Joh 1:18). Som kristna tror vi dock att Gud har visat sig i Jesus, som vi som lever nu inte heller har sett. Vi har berättelserna om honom i de kristnas heliga skrift, bibeln. Vi tror att Gud har uppenbarat sig i Jesus. Intressant för kristna är att muslimer i islamteologisk bemärkelse inte kan betraktas som muslimer om de inte tror på Jesus, Moses, Abraham och de andra profeterna. Man är inte heller muslim om man inte tror på de böcker dessa har fått uppenbarade av Gud. Både kristna och muslimer tror ju att Guds sändebud redan har kommit, vilket påverkar det levda religiösa livet. Kristna vill leva som Jesus, muslimer tolka Koranen som Muhammed. Judar väntar fortfarande på sändebudet.

Frågan om huruvida det enbart finns en Gud och om vi därmed tror på samma Gud, kan dock inte utgöra skäl för att bedöma huruvida en person som har konverterat från en religion till en annan ska betraktas som konvertit. Det avslöjar stor okunskap om vad religion är, vilken roll gudsbilden har, om de olika religionerna som sådana. Även om det finns stor variation inom de olika religionerna hålls de ju inbördes samman av beståndsdelar som gör dem till just olika religioner.

Det går självklart inte att på ett fullständigt sätt beskriva hur de olika religionerna tar sig i uttryck med några få meningar, men redan några få meningar kan peka ut avgörande skillnader.

En skillnad är synen på ordningsföljd tro-handling. I kristen tro (i alla fall protestantisk) har vi traditionellt betonat att tron kommer först och att handling följer på tron. Inom judendom och islam är det genom handling, lagen, som man kan förstå tron. Det ger en skillnad i hur man ser på läran och lagens plats i de olika religionerna.

 Kristnas gemenskap kallas kyrka. Kristna tror och bekänner Gud som treenig. Kristna tror att Gud blivit människa i Jesus Kristus och bekänner Jesus Kristus som hela världens frälsare. Kristna har ett antal sakrament där dop och nattvard bekänns av de allra flesta. Som kristen är du döpt. Kristna ber och läser bibeln. Söndag är vilodag då du går i kyrkan. Som kristen vill du leva i helgelse och efterföljd. Liv och lära hör samman.

Muslimers gemenskap kallas umma. Den muslimska tron bygger på sex principer; Att tro på Gud den Enda och inte sätta någon vid Hans sida, tro på änglarna, böckerna, sändebuden, uppståndelsens dag och tro på ödet. Man praktiserar sin tro genom Islams så kallade fem pelare; att bevittna att det inte finns någon gudom värd att dyrkas förutom Gud och att Muhammad är hans sista profet och sändebud, att be de fem dagliga bönerna, att fasta under månaden Ramadan, att erlägga allmoseskatten och för den som har förmågan, genomföra vallfärden en gång i livet.

Till skillnad från islam och kristendom finns det inom judendomen inga officiella trosuppfattningar eller trosmässiga villkor som förutsättning för att vara medlem. Det är en ceremoniell lag, påbud och förbud (mitzvot) från Torah, som utgör grunden i judendomen. Till skillnad från de andra Abrahamitiska religionerna spelar tron en underordnad roll. En person kan betraktas som jude om den antingen håller fast vid ett helt system av trossatser som gäller den Allsmäktige och livet efter döden, om den håller fast vid ett antal enkla trosuppfattningar som ger innebörd till befintlig ritual, eller (åtminstone i liberal judendom) till och med om vederbörande inte alls tror på Gud.

Även i kristna sammanhang brukar vi betona att kristen tro inte primärt är tro utan liv, liv i Jesu efterföljd, liv i gemenskap med andra troende, i kyrkan. Kristet liv är att praktiskera tron i vardagen, leva så att vi återspeglar Jesu kärlek. För människor som omvänder sig till Kristus, oavsett om de kommer från annan religiös eller icke-troende bakgrund så sker en omorientering av livet. Som kristen kommer du med i en ny gemenskap med andra troende, du börjar troligen prioritera annat, livet förändras. Religion är relation, sociologi, kultur och till viss del troslära. Vi vet att det för många innebär livsfara att byta religion.

Alltså; Som kristna kan vi inte förutsätta något annat än att det finns en Gud. Om någon säger sig tro på Gud är det Gud den tror på. Vi kristna tror ju att det endast finns en Gud. Däremot kan man ha olika relation till denna Gud och olika uppfattningar om Gud. Vi kristna tror att Gud är kärlek, exempelvis, nådefull, att Gud vill rättfärdighet, att Gud blir människa. Vi tror att vi kan ha en personlig relation till Gud, att Gud är närvarande genom sin Ande osv.

För övrigt borde vi som kristna vara mycket mer angelägna om dialog med såväl andra religiösa företrädare som de som säger sig ”tro på Gud på sitt eget sätt”, eller ”inte på den kristna guden men på Gud”. För vem av oss kan egentligen utforska Gud eller känna Guds tankar, vara Guds rådgivare? I Gud finns djup av rikedom, vishet och kunskap. Guds är härligheten (jfr Rom 11: 33-36).

Vi borde lite oftare som Paulus när han talade till Athenarna på Areopagen (Apg 17), öva oss i att utgå från människors erfarenheter när vi ska samtala om tro, evangelisera, sprida glädjebudskapet i ord och handling. Och vi behöver öva oss i lyssnande, respektfullt. Det finns mycket att lära av syskonreligionerna. I skrivandet av denna text har jag exempelvis fått hjälp av en muslimsk och en judisk företrädare.