I dag finns det omkring 11 miljoner invånare mellan Medelhavet och Jordanfloden, omkring hälften vardera med judisk respektive palestinsk etnisk identitet. Försöken att skapa en tvåstatslösning har utan framgång pågått sen 1947, så FN antog sin delningsplan: 43 procent arabisk stat, 56 procent judisk stat och 1 procent internationell (Jerusalem och Betlehem). Antalet araber var då mer än dubbelt så många som antalet judar (över 1,2 respektive 0,6 miljoner).

 När krigen 1947-49 var över, hade den judiska staten lagt beslag på 78 procent. Efter 6-dagarskriget 1967 hade Israel ockuperat resterande 22 procent. Där bor nu — i strid med internationell rätt — över en halv miljon civila israeler, judiska bosättare, och antalet växer år för år. Detta har skett helt oberoende av de israeliska regeringarnas politiska färg. Ingenting tyder på att någon israelisk regering på mycket länge ens har tänkt tanken att någon gång återlämna Västbanken, som — i motsats till Gaza — anses vara en central del av den åberopade bibliska historien.

Att överge tanken på en tvåstatslösning är — säger Evert Svensson — att ge efter för Israels bosättarpolitik. Ja och nej.

Ja – i den meningen att bosättningarna erkänns som ett orubbligt faktum. Att flytta mer än en halv miljon bosättare till Israel är logistiskt men inte politiskt möjligt. Att tro något annat är att drömma. Ingen israelisk regering klarar ett sådant projekt.

 Nej – därför att en enstatslösning är att vrida segern ur sionisternas händer. En enstatslösning utan samma rättigheter för alla invånare —oberoende av etnisk tillhörighet — skulle nämligen tydliggöra statens apartheidkaraktär. Då, äntligen, tvingas det internationella samfundet att agera och upphäva den privilegierade status Israel hittills har åtnjutit.

I 66 år har det internationella samfundet förgäves försökt åstadkomma en tvåstatslösning. Uppenbarligen en mindre realistisk idé. För varje år allt mindre realistisk. Det är hög tid att ta sikte på en enstatslösning med lika rättigheter för alla.