Och där någonstans kommer vi på att vi skulle kunna rensa i livet också

En boktitel som Vägar till glädje går det inte att stå emot. Jag kunde det i alla fall inte. Jag fick syn på den i mina föräldrars bokhylla och jag norpade den direkt. Det är flera år sedan nu. Boken är skriven av Richard Foster. Jag kommer ihåg att jag blev så besviken när jag insåg att den handlade om andliga övningar (bön, fasta, bikt med mera). Jag tror att jag blev besviken för att jag hade hoppats att den där riktigt djupa glädjen skulle vara mer lätttillgänglig. Att det skulle räcka med att läsa boken så skulle den infinna sig.

Det har gått några år, men nu har jag nästan tagit mig igenom boken. Och jag inser att jag skulle vilja komplettera med en andlig övning till, nämligen kreativitet.

Jag tror att Gud har gjort oss till medskapare i den här världen och att det är ett uppdrag vi ska ta på allvar. Jag tror att Gud är högst närvarande i alla kreativa uttryck. Jag har själv upplevt det och ofta blivit berörd av musik och konst. Själv medskapar jag helst i textform.

Någon sa att ondskan inte kan skapa något eget. Ondskan kan bara förstöra.

Kreativiteten däremot kan resa sig ur ruiner. Den kan göra något vackert av nedbrända drömmar och krossade visioner. Kreativitet är upprättelse. Vi kan försöka värja oss och gömma oss för vår kreativitet, för ibland känns den som ett hot. Som att den ifrågasätter vår trygga livsstil. Det gör den. Den ifrågasätter också vårt val att springa i ekorrhjulet istället för att våga stå i tomhet ett tag och invänta nästa steg. Men hur vi än springer kan vi inte fly den. Den gör sig ständigt påmind och den hittar sina vägar. 

För om vi öppnar oss det allra minsta upptäcker vi plötsligt att vi har satt en rosett på katten. Vi valde en röd med vita prickar för att den var så fin till hallmattan där katten brukar ligga. Hur stressade, håg- och drömlösa vi än är så slocknar inte glöden. Vi börjar rita blomslingor runt hålen på ett block under konferensen. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi sätter upp ett roligt kort bredvid badrumsspegeln. Vi fnissar varje gång vi tvättar händerna. Vi håller utkik efter nya bilder som får oss att le. Vi dansar i smyg i köket ... och så plötsligt släpper vi ner persiennerna och tar ut svängarna. Vi skrattar högt. Vi sjunger i bilen. Sedan rensar vi garderoberna och upptäcker att det finns så mycket luft och att det är livgivande.

Och där någonstans kommer vi på att vi skulle kunna rensa i livet också. Vi  ger oss på en fasta som frigör en massa tid och energi till att gå på djupet. Kanske så pass att vi kan ta ett första litet steg på vår dröm. Eller om vi hållit igång så pass att vi inte har en aning om vad vi drömmer om — känna in ett nytt hopp och en ny längtan. 

Det är inte så långt kvar till fastan nu. Och egentligen kan vi ju fasta när som helst. Men varför inte passa på när det ändå finns i almanackan. 

För min egen del sved det lite när jag kom på vad jag ska avstå. Jag frågade min man och hoppades att han skulle föreslå Facebook eller kött. Han känner mig bättre än så. Han sa Vinterstudion. Det blev ett våldsamt inre motstånd. Jag älskar Vinterstudion. Men när jag insåg att jag ägnar 10—15 timmar i veckan åt att se Norge vinna fem av sex pallplatser i världscupen blev valet lätt. Det blir en spännande vår!