Anna Lindman gör döden levande

Som femåring vaknade Anna Lindman upp till den panik-slagna insikten om att hon en dag skulle dö. Någon gudstro som kunde lindra fanns inte i barndomshemmet, däremot ett kärleksfullt föräldraskap som i ett upplyst badrum kunde trösta och berätta om hur olika människor såg på döden. Tårarna torkade men ångesten tycks ha dröjt sig kvar.

När den vuxna Anna fött sitt första barn slogs hon återigen av vad döden är kapabel till. Det liv som hon just burit fram var så skört och kunde när som helst tas ifrån henne och hon kunde tas ifrån sitt barn. Döden blev lika självklar som svår att hantera men var går gränsen mellan en normal olust inför för döden och ren fobi? Kring detta får Anna fundera när hon nedsjunken i en fåtölj söker hjälp av en psykoterapeut. Just rädslan för döden (thanatofobi) och rädslan inför den döda kroppen (nekrofobi) är vanlig och klok är den som vågar söker hjälp för att bearbeta.

Precis som för många andra i vår del av världen skulle det dröja länge innan Anna såg en död människa. Förr dog man i hemmet och det kunde dröja dagar och veckor innan kroppen kom i vigd jord. I boken berättar KG Hammar om hur hans farmors kropp låg i prästgården medan han som barn lekte runt den öppna kistan. Att farmor kallnade och att huden skiftade färg var för dem inte mer dramatiskt än att korna i hagen också dog.

I ett samtal med Cherin förstår Anna att denna vana att se döden lever kvar i Sverige bland våra muslimer. När någon dör ansluter ett antal människor för att ta hand om och svepa kroppen. Så är det inte för majoritetsvenskarna. ”I dag sker döden bakom lyckta dörrar och i varje led i hanteringen av kroppen finns en yrkesroll, ett visitkort och en branschorganisation” och Anna undrar vad det gör med vår förmåga att ta hand om våra anhöriga och att sörja. Eftersom de flesta av oss dessutom äter oss mätta, har kläder på kroppen och lever i fred har vi kunnat flytta fram döden i tid. Men trots att vi har längre livslängd än någonsin och trots att de flesta får somna in på ålderns höst är döden fortsatt vår arvelott. Den kommer vi inte ifrån, hur vi än försöker.

Genom Annas ord får vi möta ett antal människor som somnat in eller snart kommer att ryckas bort. En av dem är artisten Kristian Gidlund som dog några dagar innan han skulle fylla trettio år. Genom en blogg valde han att ägna sin sista tid i livet åt att dela med sig av sina känslor. En annan är Kajsa som vid 37 års ålder måste planera sin egen begravning. Hon vill ha en ljus kista, ljusa blommor och hon hoppas på en sista sommar.

Ett av bokens starkaste kapitel är när Anna besöker Ersta barnhospice. Bara ordkombinationen vänder ut och in på magen och när mamma Madeleine berättar hur hon snart kommer att förlora sin son Liam till sjukdomen Tay-Sasch kommer tårarna.

Men döden har tagit barn i alla tider. Anna berättar att nästan vart femte barn i Sverige dog under 1700-talet och på Nordiska museet kan vi se fotografier av döda barn, omgivna av sina nära och kära. För så gjorde man då.

Här får vi även träffa John vars lillebror Joakim dog efter fem års sjukdom. Trots smärtorna hade han in i det sista förnekat sjukdomen eftersom det är så vissa av oss gör när det blir för otäckt. Vi låtsats som att allt är eller kommer bli som vanligt.

För att förstå hur människor tänker när slutet är nära besöker Anna ett av Sveriges 60 hospice där man ger vård i livets slutskede. Här får hon sitta ner med en cancerprofessor som är van att hantera människors oro och dödsångest. I deras samtal visar det sig att de flesta rädslorna är ogrundade och ”att människors föreställningar nästan alltid är värre än hur det verkligen blir”.

En Lena jämför i samma kapitel döden med en förlossning där de anhöriga kan hjälpa sin mormor, partner eller vän igenom själva döendet. Omgiven av nära och kära, i rum fyllt av kärlek tycks vi våga släppa taget. Döden är inte bara själva händelsen utan också platser som doftar som personen gjorde, platser som minns henne och väggar som sett hennes liv.

Döden är också den kropp som blir kvar. I bokens andra kapitel får vi bekanta oss med kylrum och begravningsformer som enligt svensk lag måste ske inom en månad. Anna tar med oss till både begravningsentreprenörer och krematorier där vi får lära oss om både dåtid, lårben och förmultnande kroppar. Ibland blir boken lika naken och närgången som döden själv.

En annan sak som döden lämnar efter sig är tystnaden. Det kan vara barnaskrattet som klingat ut eller de bekanta hostningarna från den som var sjuk. Men det är också de andras tystnad där arbetskamrater, släkt och vänner drar sig tillbaka. På den lokala ICA-butiken börjar bekanta läsa den finstilta innehållsförteckningen på tomatsoppan och på arbetsplatsen har folk ont om tid. Här skiljer sig det svenska majoritetssamhället mot exempelvis den judiska traditionen. Där vet var och en vad den skall göra vid ett dödsfall. Från revor på skjortans bröst till plockade stenar och värmande soppor till de närmast sörjande.

Döden skrämmer och att lämna någon i fred kan ses som ett uttryck för respekt. Men allt för ofta lämnar vi inte de anhöriga i fred utan vi lämnar dem istället ensamma. Då blir sorgen och smärtan än tyngre att bära för ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam.

Precis som på TV är Anna Lindman en makalös berättare som levandegör självaste döden på ett personligt och gripande sätt. För dig som inte tröttnat på döden efter Sändarens sommarserie rekommenderas boken lika varmt som innerligt. Läs, berörs och minns att du inte går ensam i dina tankar om slutet. Låt oss tala med varandra om döden och låt oss minnas vår dödlighet. 

Philip de Croy, skribent och teolog inriktad på etik och thanatologi (läran om döden)