Med rätt att döda

Solen värmde över stenstaden, men på Långholmen väntade giljotinen på Johan Alfred Ander. Året var 1910 och Ander, som dömts till döden för rånmord, blev den siste att avrättas av den svenska staten.

Johan Alfred Ander blev den siste att avrättas i Sverige, men dödstraffets historia är lika blodig som lång. Under medeltiden dömdes åtalade för grova brott till fredlöshet varpå offrets släktingar kunde slå ihjäl personen utan att straffas. Den likhet inför lagen som idag ses som grundläggande gjorde igår skillnad på folk och folk också inför döden. Adeln hade nämligen rätt att avrättas snabbt med svärd medan ofrälse stryptes långsamt på galgbacken.

Under 1600-talets häxprocesser infördes bränning på bål som avrättningsmetod och över 300 kvinnor kom att avrättas på mycket lösa grunder. Från kyrkligt håll bjöd man dessutom på dubbel bestraffning genom att vägra de avrättade att begravas i vigd jord. Därmed hade den döde inte bara förlorat livet utan också portats från paradiset.

Fram till 1864, då staten införde Sveriges första cellfängelser var det vanligt att dömas till så kallade skamstraff (påle på torget och dylikt), tortyr eller dödsstraff. Nu skulle man bli mer humana genom att låsa in folk istället.

När staten inte känner respekt för människolivet tycks respekten för människolivet även minska bland medborgarna samtidigt som samhället brutaliseras. Det fanns inte mindre än 72 brott som kunde leda till dödsstraff, däribland hädelse, trolldom, tidelag och tvegifte.

Men även om dödstraffet länge sågs som självklart för många hade bondeståndets ledamöter i den gamla ståndsriksdagen motionerat om dödstraffets avskaffande. Långt senare, år 1919, skulle den liberal-socialdemokratiska regeringen beställa en utredning om dödstraffets avskaffande, men det dröjde till 1921 innan dödstraffet avskaffades helt för civila brott och till 1973 innan straffet avskaffades också för brott begångna i krigstid. Två år senare, 1975, skrevs förbudet mot dödstraff till slut in i den svenska grundlagen och det gäller än idag.

Det första landet i världen som avskaffade dödstraffet var Toscana och det redan år 1786. Storhertig Leo I sades vara inspirerad av den italienska straffrättsfilosofen Cesare Beccarias och fler kom att följa i deras fotspår. I mitten av 1800-talet avskaffades döden som en straffpåföljd i Venezuela, San Marino och Costa Rica och först i norden med att slopa dödstraffet blev Island 1928. Danmark och Norge hade egentligen avskaffat sina dödstraff men återinförde dem efter andra världskriget för att kunna avrätta landsförrädare som Vidkun Quisling.

Att ett medlemskrav för att få ansluta sig till Europeiska unionen är att kandidatlandet inte tillämpar dödstraff har nog påverkat det faktum att inget europeiskt land, med undantag av Vitryssland, tillämpat dödstraff sedan 1996. I USA finns dödstraffet däremot kvar som en laglig straffpåföljd i 33 av 50 delstater och det är framför allt Texas och andra sydstater som Virginia, Oklahoma, Missouri och Florida som utför avrättningar

Bland länderna som regelbundet utdömer dödstraff är USA det det enda landet i väst. Ändå är inte landet tryggare eller mindre våldsamt. Tvärtom är antalet mord och grova våldsbrott betydligt högre i USA än EU trots att USA utdömer både betydligt hårdare fängelsestraff och dödstraff. När staten inte känner respekt för människolivet tycks respekten för människolivet även minska bland medborgarna samtidigt som samhället brutaliseras.

Mest flitiga att avrätta i världen är Kina följt av Iran, Irak och Saudiarabien. Utöver dessa stater har ytterligare 53 länder däribland Japan, Nordkorea, Palestinska myndigheten, Indien och Vitryssland genomfört avrättningar de senaste tio åren med 2015 som ett rekordår i antalet avrättningar i modern tid.

Så länge det funnits dödstraff har det funnits de som varit för och de som varit emot.

I Sverige är runt 18 procent av befolkningen öppen för att återinföra dödstraff för vissa brott, vilket kan jämföras med Storbritannien där 50-60 procent stödjer utdömandet av dödstraff. På andra sidan Engelska kanalen går franska Nationella fronten till val på återinförandet av dödstraff och fram till 1999 delades den uppfattningen av deras systerparti Sverigedemokraterna.

I dag är partiet officiellt mot dödstraff samtidigt som flera riksdagsledamöter, däribland andre vice talman Björn Söder (SD), fortfarande vill låta domstolarna döma till döden vid vissa brott.

För ett par år fick den ungerska premiärministern Viktor Orbán hård kritik från sina europeiska kollegor när han föreslog att hans hemland borde införa dödsstraff. Den enda rörelsen som öppet driver frågan i Sverige är nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen.

USA, landet som byggts på sekter, trossamfund och kyrkor är också i dödstraffsfrågan ett land av kontraster. Å ena sidan är stödet för dödsstraff just nu det lägsta sedan 1972. I mitten av 1990-talet förespråkade nära 80 procent av amerikanerna dödsstraff medan 16 procent var uttalade motståndare. I år har försvaret för dödstraff sjunkit till 49 procent medan motståndarna ökat till hela 42 procent. Samtidigt har stödet för dödstraff ökat bland evangeliskt kristna till hela sju av tio.

Enligt en intervju med etik-professor Kjetil Fretheim i tidningen Dagen kan det förklaras med att de amerikanska reformerta i större utsträckning hämtar sin etik från Gamla testamentets skrivningar om öga för öga och tand för tand.

Bland romersk-katolikerna­ är motståndarna fler med 46 procent. Starkast är motståndet bland personer utan religiös hemvist, bland demokrater, universitetsutbildade, kvinnor och icke-vita amerikaner.

Bland de kristna kyrkor som aktivt verkat mot dödstraffet finns främst den Romersk-katolska kyrkan, den Episkopala kyrkan och Metodistkyrkan. Deras argument är oftast kopplade till livets okränkbarhet och till att endast Gud får styra över liv och död. Eller som det står kort och gott i den svenska Regeringsformen, ”dödstraff får inte förekomma”.

Philip de Croy, skribent och teolog inriktad på etik och thanatologi (läran om döden)