Immanuelskyrkan Stockholm är fylld till brädden och mer därtill, vid sidan om de uppskattningsvis 250 personerna i lokalen finns omkring 600 ytterligare med via länk runtomkring i landet. Det lilla symposiet ”Fri från frikyrkan – karismatik, andliga trauman och dekonstruktion” planerades först till Enskilda Högskolan Stockholm men växte snabbt ur sin tänkta kostym.
Att människor lämnar frikyrkliga – eller för den delen andra kyrkliga/religiösa – sammanhang är inte nytt. Tendensen de senaste åren är dock klar och tydlig: Det sker allt mer sällan tyst genom bakdörren. Under fjolåret skrev systrarna Sofie Twal Hedman och Mia Fernando en känslosam och kritiskt redogörande bok om sin uppväxt i Stockholm Karisma Center, pingstförsamlingen som av både sig själv och andra ansågs vara det nya heta innan konkursen var ett faktum och medlemmarna lämnades desorienterade vind för våg. Parallellt släppte David Eklind Kloo en essä i bokform om hur den frikyrkliga miljö som formade honom i stor utsträckning behövt rivas ner och byggas om.
En ny tid av lyssnande
Båda böckerna har blivit omtalade och uppmärksammade på ett sätt som är svårt helt tro skulle ha ägt rum för bara tiotalet år sedan, vilket denna tisdag i Immanuelskyrkan och utöver landet är ett bevis för. 850 personer som viger en vardagseftermiddag åt att lyssna in dem och deras berättelser är ingen liten bagatell utan ett kvitto på att en förändring skett. Dels finns förstås, både på plats i kyrkan och hemma vid datorerna, folk som personligen delar de kritiska perspektiven och lyssnar för identifikation. Men vid sidan om dem finns även en stor grupp ledare och medlemmar från frikyrkan som önskar höra för att försöka skapa så goda attityder och miljöer som möjligt framåt.
Tillsammans lyssnar de denna dag inledningsvis på David Eklind Kloo som hade en återkommande mening centralt i sin framställan: Vad kan en människa egentligen tro utan att bli rädd för livet?
– Som ung trodde jag att livet var farligt, att varje människa stod inför möjligheten att förenas med Gud men också risken att separeras från Gud, för alltid. Att Gud älskar oss med en oändlig kärlek men att vi måste ta emot hans utsträckta hand för att inte gå miste om den kärleken.
Den tvärsäkra teologin, med påtagligt svartvita perspektiv, som präglade hans uppväxt i frikyrkan gjorde honom inte gott.
– Jag var ständigt rädd att inte vara överlåten nog. Att jag inte valt det jag ville välja, det jag med hela min kraft försökte välja, att jag inte valt den smala vägen och därför skulle separeras från Gud, för alltid. Inte på grund av Gud, utan på grund av mig.
– Tron var för mig ingen anledning till trygghet, tvärtom gav den mig större anledning att vara rädd.
En seriös predikant
Något ensidigt angrepp på frikyrkan kommer han inte med. David Eklind Kloo konstaterar att samma teologi landade annorlunda, mjukare, i andra runt honom. Men hos honom blev det jobbiga skav som satte sig djupt. Han talar därför innerligt och allvarstyngt, som en seriös predikant utan någon tid att tramsa bort.
– Religiösa ledare som utnyttjar andras längtan efter trygghet och gemenskap för egen vinning måste ställas till svars. Kyrkor och andra religiösa rörelser måste inrätta kontrollinstanser som minimerar risken att sådana ledare tillskansar sig makt. Där återstår mycket att göra. Men när själva trosföreställningarna bär på fröet till en destruktiv religiositet krävs en än mer djupgående självrannsakan. När de inte behövs några demagoger, manipulatorer eller maktfullkomliga ledare för att bygga staket utan själva tron är nog… då är det sin teologi man måste gå till botten med.
En varm men kort applåd – som om lyssnarna inte heller vill riskera tramsa bort det allvarliga med någon slags glättig lätthet – följer honom när han kliver av estraden.
När systrarna Sofie Twal Hedman och Mia Fernando en stund senare tar klivet i motsatt riktning, upp på estraden, gör de det med en större lätthet i anslaget än vad föregångaren gjorde. Det ska dock inte tolkas som att deras berättelse är mindre allvarlig eller berört dem bara ytligt – alla som följt deras instagramkonto med berättelser från tiden i Stockholm Karisma Center eller senare läst boken vet att deras upplevelser påverkat dem djupt och att deras kritik är omfattande. De något skilda sätten i framställan är helt enkelt uttryck för olika personligheter vilket kan tyckas onödigt påpeka men som kanske tvärtom är nödvändigt konstatera så att ingen drar den felaktiga slutsatsen att kritiken är enfaldig. Inte heller är den nyanslös, vilket även Sofie Twal Hedman och Mia Fernando visade.
– Vi kommer berätta om mycket som inte var speciellt bra i Stockholm Karisma Center men vi vill också framhålla att det aldrig var hundra procent eländigt. Det är viktigt att veta att det var positivt, det var härligt, många hade väldigt goda vänner, det var ett sammanhang som gav ett djupt och meningsfullt syfte åt livet, det var en överlåtelse till ett syfte högre än en själv, sa exempelvis Mia Fernando.
Ett felaktigt narrativ
Samtidigt är det problematiskt, menar de, att narrativet som dröjt kvar – i stor utsträckning etablerat inte minst av församlingens pastorer – är att det var en alltigenom ”otroligt härlig församling som tyvärr hade lite problem med ekonomin och gick i konkurs”. Trots de positiva bitar Sofie och Mia själva nämner så är en sådan ”extremt selektiv beskrivning” alltför ensidigt positiv och förminskar – rentav förnekar – de maktmissbruk och rena övergrepp som skedde i en uttalat antidemokratisk församling där cellgrupperna tidigt blev ett sätt att kontrollera medlemmarna och där ledare först höjdes upp och sedan försvann ut bakvägen när de yppat något kritiskt.
– Det skulle behövas en vitbok eller sanningskommission kring Stockholm Karisma center, men från pingströrelsen är det tyst, sa Sofie Twal Hedman.
Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria på Enskilda högskolan och moderator denna dag, passade på att be om ett förtydligande apropå det sistnämnda:
– Ni har ju gjort lite av jobbet åt pingströrelsen när ni skrivit denna bok, det finns behov av en utredning för Karisma var ju ett flaggskepp för pingströrelsen verkligen. Har mött ett intresse från pingstledningen, har de velat ta tillvara på ert arbete och er kunskap?
Sofie Twal Hedman tog ett snabbt andetag och svarade därefter.
– Vi har ju inte hört ett ljud från pingstledningen.
– Ingen av pastorerna som fanns i Karisma har hört av sig, ingen från ledningen för pingströrelsen heller.
Hon tycker att det är anmärkningsvärt, för även om Stockholm Karisma Center tog det mesta något snäpp längre än andra så var den grundläggande teologin som predikades inte speciellt annorlunda från den som predikades i övriga pingströrelsen där på 1990-talet. Finns det inte därmed anledning att gå i större närkamp med det som var och som blev så fel då för att undvika att samma saker riskerar upprepas nu?
Samtidigt som deras bok blivit välläst och denna dag är välbesökt av människor som vill lyssna står de alltså ändå där med en klar känsla av att inte bli ordentligt lyssnade på. Men ingenting tyder på att de kommer ge sig, att de kommer gå ut genom bakdörren. De är helt enkelt inte fria från frikyrkan, och frågan är om de helt vill bli? Det låter inte så i all deras önskan att få dela sina erfarenheter så att de kan tillvaratas och landa i att färre ska vilja bli fria från frikyrkan framöver.
Fotnot: Denna text fokuserar helt på de bidragen från författarna till böckerna ”Den väg är bred” (David Eklind Kloo) och ”Även den minsta fanatiker behöver sova ibland” (Sofie Twal Hedman & Mia Fernando). Kompletterande texter där andra medverkande citeras kommer inom kort.
