Ibland kan man ju undra: Spelar det någon roll att vi samlas i en kyrka någonstans i Sverige varje vecka för scouter, barnkyrka, ungdomsevent, pensionärssamlingar, bönemöten och gudstjänster? Hur länge ska vi hålla på och krångla med valberedningar, ledarsamlingar, volontärer och bönemöten? Om vi av oklar anledning skulle upphöra att existera, skulle någon utanför våra egna led ens märka det?
Jag tror faktiskt det spelar större roll än vi först tror. Kanske skulle omgivningen inte dra parallellen mellan den ändrade atmosfären i staden den nedlagda kyrkan, men det skulle absolut märkas av. Låt oss återkomma till det, till nuet. Men först, en tillbakablick på historien.
Kristen tro växer fram i underläge, där kejsarens makt är obestridlig. Hela den då kända världen är underställd kejsaren i Rom, och väldigt lite under de första århundradena av vår tideräkning tyder på att Jesus har all makt. En fråga för dem blir därför: Är det verkligen som det verkar, eller är maktförhållandena annorlunda än vi först tror? Måste makt demonstreras med hjälp av militära och politiska muskler, eller finns det en annan väg att gå?

I Matteusevangeliets sextonde kapitel kommer Jesus och lärjungarna till staden Caesarea Filippi. Den ligger så långt norrut man kunde komma i Israel, och har en tämligen pampig historia. Kejsar Augustus gav den till Herodes den store som en gåva. Herodes son Filippos byggde om staden och bytte namn på den. Tidigare hade den hetat Panion, staden till avguden Pans ära. Nu fick den heta Caesarea Filippi, Filippos stad till kejsarens ära. Det är en plats som osar av makt — både religiös och politisk — av avgudar och kejsare om vartannat. Här finns tempel till både Pans, Baals och kejsarens ära, och platsen är magnifik på många sätt. Alldeles bakom templen reser sig en hög klippa som överskuggar hela platsen.
Det är här allt kommer att ställas på sin spets inom några minuter. Jesus lotsar i vanlig ordning sina lärjungar genom att ställa frågor till dem, och den första är tämligen ofarlig: »Låt oss prata om andra och deras uppfattning om mig. Vem säger människorna att jag är?« Alla fyller i och pratar i munnen på varandra: Några hävdar att du är en profet. Andra säger Johannes Döparen.
Sedan kommer den mer närgångna frågan: »Och ni, vem säger ni att jag är?« Nu blir det tyst. En osäkerhet sprider sig i den lilla gruppen. Någon skrapar lite med foten, flera sneglar på Simon, som tar sats och sätter ord på en misstanke som börjat gro i honom: »Du är Messias, den levande Gudens son.« Med facit i hand riskerar vi att missa sprängkraften i Simons bekännelse. Det judiska folket hade väntat på den utlovade kungen i generationer. Man kan riktigt höra hur lärjungarna drar efter andan. De har alla börjat misstänka det, och det har viskats vid lägerelden: Kan det vara han?
Nu är det sagt.
Detta, säger Jesus, kommer man inte på själv. Den som tror detta har fått det uppenbarat för sig av Gud själv.
Församlingen är mer än det som syns
Därefter börjar Jesus tala om församlingen, något han annars gör häpnadsväckande lite. I resten av Nya testamentet är begreppet centralt, men i Jesu undervisning nämns församlingen endast två gånger. Jesu poäng i Matteus text verkar vara att Hans församling finns överallt där Han proklameras som Messias och Herre. Församlingen byggs inte djupast av samfundsstyrelser eller pastorer, och inte heller av byggkommittéer eller organisationsgurus. Nej, den byggs av Jesus själv, och här verkar finnas en hemlighet att få syn på. Församlingen är mer än det som syns. Den är mer än statistik och verksamhetsberättelser, mer än kyrkbyggen och personalråd. Gud själv verkar bekänna sig till församlingen som sin egendom. Det är en gemenskap som sitter samman med Herren själv, och som därför inte kan likställas med något annat i samhället.
Vi tenderar att fastna i diskussioner om olika församlingsstilar och modeller (vilka alltid kommer och går), medan poängen verkar vara att fördjupas i sin förståelse och beundran av Jesus från Nasaret, församlingens själva arkitekt och centrum. Det är kort sagt inte vi som gör församlingen så enastående och unik, utan Jesus som kallar, bygger upp, vårdar och sänder en grupp ofärdiga människor som stämmer in i bekännelsen: Du, Jesus från Nasaret, är den utlovade kungen, härskaren över alla andra härskare, Guds levande Messias. Allt som har med församlingen att göra börjar och slutar med den frågan: ”Hur förhåller du dig till snickarsonen från Nasaret?” Församlingen vilar på och cirkulerar runt vem Jesus är och vad Jesus har gjort.

Helvetets portar
Jesus talar med sina ofta förvirrade lärjungar, och han ger dem ett löfte. Inte ens helvetets portar ska rå på församlingen. Det han säger till dem, som förnekar och bekänner om vartannat, är att de ska vara del av en rörelse som skakar världen.
De står i Caesarea Filippi vid ett gigantiskt tempel till kejsarens ära och talar om vem som egentligen är världens herre. Vad — eller snarare vem — som äger makt att på ett mycket djupare plan förändra världshistorien och mänsklighetens öde.
Det som händer här är att en helt ny dörr öppnas i historien. Genom hela Gamla testamentet har antydningarna funnits om en kommande kung som ska uppfylla löftet till Israel. I Markusevangeliet blir det ännu tydligare: När lärjungarna bekänner Jesus som Messias vänder hela storyn likt en film eller roman där berättelsen plötsligt tar en annan vändning.
Vad är poängen med Jesu metafor om helvetets portar? Själv har jag alltid tänkt mig bildspråket som att församlingen skyddar sig mot alla mörkrets makter bakom trygga kyrkdörrar. Så kan det absolut kännas ibland. Men det är inte Jesu beskrivning av vår roll i världen. Porten är en defensiv bild. Det finns inga massförstörelseportar som FN försöker begränsa genom bilaterala avtal. Vi har inga förbud mot att bära en port på ett fotbollsevenemang (även om den sannolikt blir svår att få in på Gamla Ullevi…) Politiker och polisväsende anger inga numerära mål för att få ner antalet portar i förorten.
Porten är nämligen inget vapen, den är något man gömmer sig bakom. Bilden har med församlingens liv i världen att göra, som mörkret, destruktiviteten och djävulskapen inte rår på.

När Jesu kyrka utmanar orättfärdighet och ondska, både hemma och i missionen, då förmår inte helvetets portar stå emot. Detta innebär inte att resultaten alltid pekar uppåt, att alltfler kommer till kyrkan eller att framgång är kännetecknande för varje lokal församling. Men här finns något att lyssna till: När vi ber, när vi sänder en missionär, när vi motverkar fattigdom eller trafficking eller förkunnar Jesus Kristus som död och uppstånden, då bävar all tillvarons djävulskap.
Som ung reste jag under några år i ett evangelistteam som hade lektioner på högstadieskolor och möteskampanjer i kyrkor. Under några veckor besökte vi en liten bruksort i Bergslagen där det inte fanns någon kristen kyrka. Några entusiaster med hjärta för platsen hade bjudit in oss, och de hyrde en lokal som tjänade som bas. Vi knackade dörr (man gjorde fortfarande det på den tiden), och det var häpnadsväckande brokigt. Fler trodde på UFO:n än på Gud. Folk var med i Bahai-sekter, de var buddhister och flertalet var helt enkelt ateister. Ytterst få tillbad Jesus Kristus. Att ingen församling fanns på orten kändes i hela atmosfären. Vårt team hade tidigare besökt Red Light District i Amsterdam med sina strippklubbar, sin droghandel och prostitution, men mörkret över den lilla byn i Bergslagen var tydligare. Avsaknaden av en levande, gudstjänstfirande, jesustroende församling var så påtaglig att det kändes i hela kroppen.
Det spelar kort sagt roll att vi möts till bön, att evangeliet blir förkunnat, att fattiga får hjälp, att barn finner gemenskap och mening och att orättvisor bekämpas.
Jag hörde en gång om en kvinna som arbetat i många år som lärare. Nu hade hon begärt förflyttning från den kristna skolan hon varit på i många år till ett belastat område i stan där hon bodde. Hon kände hur glädjen och energin kom tillbaks, och utbrast: »Det är mycket roligare att vara ett ljus i mörkret än ett ljus i ljuset!«
Något av den hållningen uppfattar jag i Jesu tal om helvetets portar. Portarna står för det som låst sig. Det som verkar omöjligt att dyrka upp. Men så överlämnar Jesus nycklar i församlingens händer. Nycklar som förmår låsa upp traffickingsituationer, orättvisor, slaveri, synd, hopplöshet, meningslöshet och mörker. Varje gång vi samlar ungdomar på scouter eller lovsångskvällar, när vi sänder ut en missionär för att arbeta mot trafficking eller för hållbar ekologisk utveckling, varje gång evangeliet förkunnas rister det i de där gamla portarna. Gud verkar i världen, och församlingen är en del av det.
När vi tar rygg på Jesus och gör det han gjorde, då använder vi den där nyckelknippan som låser upp helvetets portar och släpper människor fria. När vi får för oss att församling bara handlar om interna angelägenheter och grubblerier, om strider och fraktioner, då det stora målet med kristen tro blir att få lyssna till just min musik i gudstjänsten men vi glömmer att vi dragits in i tidernas största fritagningsaktion, då är det som att nyckelknippan glider oss ur händerna.

Makt utan tjänande
Berättelsen om Jesus och lärjungarna i Caesarea Filippi tar så småningom en oväntad vändning. När de pratat om var den egentliga makten ligger, och hur Jesus från Nasaret ska välta makterna över ända, börjar Han alltmer tala klarspråk om hur det ska gå till. Det är inte politisk eller ekonomisk makt som ska fixa det, utan det sker baklänges. Lidande, förnedring, kors och död ingår i Guds väg. Simon Petrus protesterar: Det kan inte vara möjligt att Guds mäktiga plan genom Messias ska vara kantad av så mycket lidande och mörker. »Detta får aldrig ske, Jesus! Gud ska bevara dig från korset.«
Simon Petrus, som just fått en klapp på axeln för den gudagivna insikten om Guds Messias, blir nu bryskt tillrättavisad. Jesus, som av djävulen i öknen frestats att gå en annan väg än korsets, att använda makten och det spektakulära för att vinna ära och härlighet, känner igen ormens stjärt: »Håll dig på din plats, Satan!« Jag anar att just här brinner det till som djupast för Jesus: Finns det ingen annan väg? Denna fråga ska skava och brinna i honom ända fram till bönestunden i Getsemane, och Hans närmaste vän och medarbetare ger plötsligt röst åt Hans värsta frestelse.
Vari består det sataniska i det Petrus säger? Jag anar att det handlar om att tillskansa sig makt utan tjänande. Om övertagande utan kärlek, om härlighet utan kors. Om makt för maktens egen skull.
Här verkar den kristna kyrkans strid ständigt stå. Vi behöver gång på gång korrigera kursen mot Guds baklängesvägar. Han segrar när han lider, och seger över helvetets portar handlar väldigt lite om stark ekonomi eller kristna människor i maktens korridorer.
Vem har den egentliga makten?
Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, uppehåller sig vid frågan om vem som har kontrollen över tidens fullbordan, vem som har makten och karaktären att knyta ihop historien. Johannes ser sig om i himlen och i historien och inser att ingen, absolut ingen har integriteten, varsamheten, barmhärtigheten och makten att föra tillvaron i mål. Johannes börjar gråta. Ingen! Men ängeln tröstar honom: »Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot.«
Ett lejon är en mäktig, krigisk bild med doft av kontroll och underkastelse. Johannes torkar tårarna, drar efter andan och vänder sig om för att få syn på…
…ett lamm.
Urkyrkan behövde påminnas om detta. På vissa ställen förföljd, på alla ställen oansenlig och ganska liten. Inget yttre tydde på att Jesus från Nasaret ägde den verkliga makten.

De senaste hundra åren har Tyska kyrkan på ett förfärligt sätt suttit i Adolf Hitlers knä, rysk-ortodoxa kyrkan och patriarken Kirill kliat Vladimir Putin på ryggen och åtta av tio av USA:s vita evangelikaler gett Trump makten. Allt vittnar om ett gravt missförstånd som inte har med höger-vänster-skalor att göra. När kyrkan glömmer att Guds församling segrar baklänges, genom att följa Jesus i spåren, genom att ge liv istället för att ta liv, genom att knyta en handduk om sig och tjäna mänskligheten, genom att hellre dö än döda, genom att avstå makten istället för att slita den åt sig, genom att bygga Guds rike istället för att odla nationalism och främlingsfientlighet, då glider nycklarna ur våra händer.
Ett lackmustest kanske därför kan vara: Ägnar vi oss främst åt att låsa upp för de marginaliserade och längtande, eller åt att bevaka våra portar och landvinningar? I viss mån avslöjar det vilket rike vi tjänar.