Tidigt på morgonen, jag tror att klockan var sex eller halv sju, stod det klart att Donald Trump skulle vinna 2024 års val i USA. Jag hade övernattat i Stockholm och ringde hem för att hinna prata lite med barnen om det innan de åkte till skolan.
De är gamla nog för att ha följt med i nyhetsflödet. De har sett klippen där Trump hotar sina motståndare, piskar upp hat mot minoriteter och talar allmänt osammanhängande.
Däremot är de inte tillräckligt gamla för att förstå det vi lite äldre vet: Att det inte är så här politiken brukar vara. Att detta inte är normalt.
Vår dotter är född 2009 och sonen 2013. De var alltså sju och fyra år när Trump valdes till president första gången 2016. Han har präglat den politiska scenen sedan dess, vilket betyder att de inte känner till någon annan version av amerikansk politik än den Trump format.
Vi som är äldre minns till exempel John McCain, som var republikanernas presidentkandidat år 2008. När hans supportrar sa att de var rädda för Barack Obama eller misstänkliggjorde honom för hans bakgrund – anklagelsen om att han inte var amerikan – så tog McCain honom i försvar. ”No, ma’m. He is a decent familiy-man” sa han till en upprörd kvinna på ett av sina kampanjmöten.
Det är svårt att tänka sig Trump göra samma sak. Eller demokraterna, för den delen. I dag fruktar båda partier varandra och den politik som den andra sidan står för. Ur denna polarisering föds en retorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Detta är, som jag ser det, ett av de stora problemen med Trump. Att ge honom samhällets högsta position innebär inte bara att hans grova retorik normaliseras, utan att den till och med förebildlig görs till en förebild. För det är så samhällen fungerar: När vi lyfter fram personer genom att göra dem till kändisar eller välja dem till våra ledare är ett slags moraliskt statement.
Man får inte bara bete sig som de gör, utan man bör göra det.
Det här är en av det senkapitalistiska kändissamhällets stora brister, nämligen vår tendens att göra vackra, rika och på ytan ”lyckade” människor till vår kulturs ikoner.När vi gör det säger vi indirekt att det människan bör sträva efter är mycket pengar och en vacker kropp.
Instagram har förstärkt den här tendensen genom att det rika, vackra folket själva tillåts bildsätta sitt lyckade liv, och göra det till ett mål för miljarder människor att sukta efter. Politiken har tidigare i någon mån utgjort en motvikt, genom att betona egenskaper som karaktär, moral och trovärdighet.
Men nu är det inte längre så. En bufflig kasinomiljardär som gjort karriär på att hota motståndare, sprida hat mot minoriteter och bete sig uppenbart narcissistiskt är vald till USA:s högsta politiska ämbete. Det sänder en signal till hela samhället om vad som är ett rimligt beteende.
Och visst, vi som är äldre kan sucka och säga att detta inte är normalt. Men nu har det fått pågå i över ett decennium; ja, så länge att många unga aldrig har sett något annat.
Därför måste vi tyvärr konstatera: Trump är inte längre onormal, han är det nya normala.