”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning”. Så skriver Paulus i sitt andra bibelbrev till Timotheos.
I tid och otid… det är typ alltid, för när är det varken tid eller otid? Dessutom: Vederlägg, tillrättavisa, vädja – rejäl spännvidd, det kräver sin mångfald. Och som om inte det vore nog så ska alltsammans ske tålmodigt… Det är inget enkelt uppdrag, detta att vara predikant. Ändå läggs det sällan speciellt mycket energi på att utbilda i ämnet.
– Nej, det är faktiskt sant, oftast är det nog begränsat till först den teologiska utbildningen – då står predikokonst på schemat – och sedan mestadels till den indirekta inspirationen och vägledningen. På våra pastorskonferenser lyssnar vi ju ständigt på inspirerande och bra talare som man tar intryck av, men uttalad hjälp och vägledning i hur man blir en bättre predikant är inte så vanligt, säger Britta Bolmenäs, chef för Equmeniakyrkans nationella enhet.
Men den gångna helgen togs det ikapp, med råge. ”Predikopepp-dygnet” på Södra Vätterbygdens folkhögskola (SVF) i Jönköping lockade nästintill 100 deltagare – från Piteå i norr till Malmö i söder. Och de flesta av dem är inte anställda i någon församling.
– Så hoppfullt med lekmännen som längtar efter att finnas med och predikar, säger Britta Bolmenäs som var en av dygnets talare. Hon fortsätter:
– Många församlingar är små och saknar anställda pastorer, då är lekmännen helt nödvändiga, och andra tillfällen så tillför de ett gott komplement till de anställda.
En av de närvarande lekmännen – i alla fall än så länge, tanken är arbeta som ungdomsledare i någon församling efter sommaren – var 19-årige Malte Rigmark som studerar vid SVF:s bibellinje.
– Jag har predikat ett antal tillfällen. Roligt, men också utmanande, det kräver ju en del att förbereda sig in och lyssna in vad jag tror Gud vill säga vid just det tillfället. Det här dygnet var till stor hjälp med tips på hur man exempelvis kan tänka kring förberedelser och hur man följer upp en predikan. Det som allra mest dröjer sig kvar var det Niklas Piensoho (biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan) sa om att evangelierna i sig själva är predikande. Jag har nog snarast tänkt att det är något vi utgår ifrån när vi predikar, så det var ett nyttigt perspektiv, säger Malte Rigmark.
På en annan plats i sin tjänst befinner sig Marianne Källberg, nytillträdd församlingsföreståndare i Västerledskyrkan Enköping. Hon är allt annat än ny i predikstolen, ett längre uppehåll från församlingstjänst har Marianne förvisso haft men predikandet har hon hållit i hela vägen sedan slutet på 1980-talet. Men predikopepp-dygnet var ändå minst lika givande för henne som för Malte Rigmark.
– Ofta är något väldigt bra när man åker på konferenser men här var allt bra och relevant. Arrangörerna lyckades förena praktiska och konkreta tips med teologisk djup reflektion.
Är det viktigt utvecklas som predikant?
– Ja, verkligen. Gudstjänstfirande är bland det mest centrala vi gör som kyrka och där spelar predikan minst sagt en huvudroll. Då vill man ju att det ska betyda något, man vill att det ska göra skillnad. Men det är ju allt annat än självklart och enkelt.
Vad är svårast?
– Spännvidden, tror jag. En församling har ofta en väldigt stor åldersmässig bredd och dessutom en kunskapsmässig bredd – i bänkarna sitter de som funnits med i 50 år och de som är helt nya. Det är en väldigt rolig men utmanande utbildningsmiljö, onekligen, säger Marianne Källberg.
Uppdraget är detsamma även efter predikopepp-dygnet, men kanske blir det lite enklare att träda upp i tid och otid för att vederlägga, tillrättavisa och vädja på ett tålmodigt sätt efter vägledning från talare samt samtalen med kollegorna mellan sessionerna.