Förra veckan kastades många svenskar in i ett akut trauma. Främst förstås de som miste en förälder, ett syskon, en nära vän, de på plats som överlevde samt de många barn, tonåringar och vuxna som fick uppleva vad det är att vara inrymd, att vänta, att inte veta vad som händer och vad som kommer att hända. För många blev världen, ja själva vardagen, en betydligt otryggare plats för lång tid framöver.
Hur tar man hand om den formen av stora känslor och svåra tankar?
För snart tio år sedan började jag försöka förstå vad trauma är, hur det påverkar oss och vad vi människor kan göra för att hitta en väg vidare efter traumatiserande händelser. Jag läste böcker och forskningsartiklar, lyssnade till människor och deras berättelser. Jag lärde mig att både små och stora händelser kan bli traumatiserande – det avgörande är hur kroppen reagerar på det som skett. I en farlig situation gör sig kroppen redo för flykt eller försvar. Om vi har möjlighet att göra det ena eller det andra – att fly eller försvara oss alternativt agera och röra oss på annat sätt – så blir vi sällan traumatiserade. Annars är risken mycket större.
Att bära tillsammans
Risken för traumatisering är också större om vi blir ensamma under och efter händelsen. Vi människor är skapade för att söka skydd och tröst hos varandra, går vi miste om den aspekten kan det i sig vara en orsak till trauma. I berättelserna från förra veckans skjutning i Örebro kunde vi höra hur människor gömde sig tillsammans, alternativt ringde eller sms-ade till nära och kära. Kontakten med varandra eller någon annan hjälpte dem i en situation som var fylld av ångest och osäkerhet.
När vi kan andas tillsammans med någon som är lugn och trygg så upplever vi ofta en tydlig närvaro som påverkar oss positivt. Då lugnar sig nervsystemet och känslor och tankar kan börja formas till ord och berättelser. Det är inte förrän vi är trygga som vår upplevelse kan bli en berättelse, och det är när upplevelsen blir en berättelse som vi kan börja ta in vad vi och andra har varit med om. (Runtom i Sverige formas nu historier om det som hände, berättelser som barn och vuxna i många länder berättat många gånger under många år, men som vi i Sverige varit så förskonade från. )
Ungefär samtidigt som jag började mitt utforskande av trauma publicerades boken ”Joyful Journey: Listening to Immanuel”, där bland annat psykologen och neuroteologen Jim Wilder skriver om hur en medvetenhet om Guds närvaro kan hjälpa oss i svåra situationer. Han har under lång tid forskat kring vad som hjälper människor att återhämta sig efter traumatiserande händelser och utifrån det utvecklat The Life Model. Den bygger på gemenskap över generationsgränser, medvetenhet om Guds närvaro samt relationella färdigheter som vi kan utveckla – exempelvis att se på varandra med glada ögon, lyssna på varandras berättelser och utforska vad som ger glädje i en annan människas liv.
Trygghet mitt i det svåra
Jim Wilder rör sig i det forskningsfält som kommit att kallas interpersonell neurobiologi, och som samlar forskare från flera discipliner. Forskning och praktik har visat hur våra relationer påverkar nervsystemet vilket avgör hur vi agerar vid bland annat traumatiserande händelser, men också hur traumatiserande händelser påverkar vårt nervsystem och därmed också våra relationer. Om det lilla barnet gång på gång får uppleva trygghet, bli välkomnat med glada ögon och får sina behov tillgodosedda så utvecklar det en förmåga att senare i livet hitta tillbaka till trygghet och glädje efter svåra händelser. Om barnet inte får uppleva trygghet, glädje och omsorg så kan tryggheten och glädjen tvärtom bli svårare att finna senare i livet. Till den interpersonella forskningen har flera neuroteologer bidragit med att visa hur en upplevelse av Guds närvaro på samma sätt påverkar vårt nervsystem och hjälper oss att finna trygghet mitt i det svåra.
Jim Wilder och hans team har utvecklat en skrivövning, en bön, som vi kan använda för att utveckla vår förmåga att se Gud mitt i livet. Vår medvetenhet om Guds närvaro styrks om vi lyssnar till vad Gud ser och hör och utifrån det hör den röst som uttrycker: ”Jag förstår hur stort det här är för dig. Jag är glad att få vara med dig och varsamt ta hand om din svaghet, och jag kan hjälpa dig i det du går igenom just nu.”
På samma sätt får vi uttrycka till varandra: ”Jag ser dig. Jag hör dig. Jag förstår hur stort det här är för dig. Jag är glad att få vara med dig mitt i detta. Jag vill göra vad jag kan för att hjälpa dig i det du går igenom just nu.”
Det är närvaro.
Denna närvaro kan vi också fantisera, eller visualisera som vi kallar det i vuxenvärlden, in i svåra händelser som vi varit med om. Genom att ställa frågan ”Vem hade kunnat komma och hjälpa mig? Vad hade den gjort och sagt? Hur hade det känts?”, kan vi föra in trygghet och glädje i det som redan varit. Minnesforskningen visar att det vi fantiserar aktiverar samma nervbanor som något vi verkligen upplever. Det innebär inte att vi glömmer det som hänt eller ändrar minnet, men vi kopplar ihop minnet med trygghet, och traumat i kroppen släpper.
Närvaro mitt i vanmakten
Närvaro som ger trygghet. Berättelser som ger sammanhang. Rörelse och handling som ger kraft. Efter traumatiserande händelser behöver vi samlas, berätta och agera. Det gäller efter dödsskjutningar, det gäller när bistånd dras in och utsatta människor runt om i världen drabbas, det gäller i klimatkrisen. Men det gäller även i det mer personliga: När barnet kommer hem från en skola det inte orkar vara i, när tonåringen skär sig i armen för att ångesten skriker för högt, när jag som vuxen är på väg att gå in i väggen. I alla stunder där vi översköljs av rädsla och vanmakt så är närvaron, berättelserna, rörelserna och handlingarna det som hjälper oss att se Guds närvaro och att fortsätta se varandra. Utan närvaro som ger trygghet, berättelser som ger sammanhang och handlingar som för oss i rörelse mot ondska, likgiltighet och hopplöshet så tappar vi siktet på vad som är viktigt.
För många år sedan lyssnade jag på en radiointervju som satte fingret på vad detta handlar om. En svensk journalist frågade en man i Rwanda vad de hade fått för hjälp att bearbeta det som hände vid folkmorden. Mannen svarade ungefär så här: ”Jo, de skickade hit människor från väst som sa att vi skulle gå in en och en i mörka rum och prata om det som hänt. Men vi fick skicka hem dem, för vi vet att det som hjälper är att vi tillsammans går ut i solen och dansar till trummorna.”
Tillsammans. I rörelse.
Ibland är samtalet i enskildhet absolut en hjälp, där kan berättelsen få hjälp att formas. Men låt oss inte glömma bort rörelsen tillsammans. Där hittar vi vägen vidare.
