För många år sedan mötte jag en kille som tidigare gått bibelskola och därefter varit evangelist i en lokal församling. Jag ropade hej och frågade hur läget var, och fick ett svar jag återkommande funderat på sedan dess: »Inte så bra. Jag har en släng av utbrändhet«.
Killen såg inte särskilt nere ut och var senare ganska snabbt igång igen, och det var tydligt att han slängde sig med ord som mist sitt värde, ord han själv inte riktigt hade kontakt med.
Utbrändhet får man ingen släng av, likt snuva eller lite retningar i halsen. Den som på riktigt smakat på hur veken brinner ner i båda ändar på samma gång skulle uttrycka sig försiktigare än så.
Det är något med vår tid som gör att orden riskerar att devalveras. Ett begrepp där det skett är psykisk ohälsa. Jag har själv använt det, men känner allt större tveksamhet. Vi fyller begreppet med lite allt möjligt, och det riskerar numera att beskriva både den som sovit dåligt, den som känner sig orolig inför ett prov i skolan och den som sliter med livslång psykisk sjukdom. En massmördare i Örebro påstås ha kämpat med psykisk ohälsa, liksom en ångestriden tjej i högstadiet.
Ångesten – en familjehistoria
I vår familj har vi under många år slitit med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), mångårig ångestproblematik, depressioner och ett rejält mått av självskador. De senare, som vår dotter Jonna led av, är i schack sedan några år men skörheten är på andra sätt ständigt närvarande hos oss. Och så kommer det sannolikt att förbli.
Att exempelvis finnas på autismspektrat är en funktionsnedsättning. Det innebär att somligt i vardagen är oerhört utmanande, och att man har nedsatta förmågor. Inte i alla stycken, mycket funkar kanon, och det blir paradoxalt nog en del av problemet. Att, som några av mina nära, ha så kallad högfungerande autism innebär att man är stark och fungerar över genomsnittet i somligt. Annat, som är väldigt vardagligt, har man mycket svårt att ta sig för eller lyckas komma igång med. Vad detta består i ser olika ut för olika människor, därav uttrycket spektra. En del av lidandet består därför i att »det här borde jag väl klara«. Själva diskrepansen mellan vad man kan och vad man absolut inte klarar är svårhanterlig, både för personen på spektrat och för dem som står nära.
Svagheten och skörheten är ibland så påtaglig att min fru Sus vardag inte alltid fungerar. Hon arbetar halvtid nuförtiden, och älskar sitt jobb. Det är meningsfullt, stimulerande och gör skillnad. Men efter fyra timmars arbete och en stund på stadsbussen är orken helt slut, och det mesta av hennes vakna tid går åt till återhämtning. Dels mumlar NPF-diagnosen ständigt dovt i bakgrunden, och dels talar den generella tröttheten och slitaget. Ibland skriker dessutom ångesten för full hals, och med jämna mellanrum behöver hon hämta andan också från halvtidsjobbet. Egentligen tror vi att färre arbetsprocent än de 50 skulle varit optimalt, men försäkringskassan har en gång för alla delat in tillvaron i fjärdedelar. 40 procents arbetskapacitet finns inte i blanketternas kolumner.
Vården – ett system fullt av grus
Under framförallt vår dotter Jonnas tuffaste sjukdomsperiod med självskador, ambulansfärder, slutna avdelningar och suicidvak så fick vi en liten inblick i hur vården hanterar dessa människor. Jag uppfattar att en del av problemet är att erfarenheterna är så olika: Att det verkar spela stor roll var i Sverige man bor och vilken enhet i sjukvården man får kontakt med. I den tombolan har vi varit med om både vinst- och nitlotter. Nästan alla vi mött har varit enastående tålmodiga och varma, och i mötet med sköterskor, läkare och psykologer finns det lite (om än somligt) att anmärka på.
Men systemet är fullt av grus. Om man finns på autismspektrat (det som förut kallades för Aspergers syndrom) har man ofta svårt för somligt, till exempel snabba förändringar och osäkra besked. Att i vården då mötas av ett hyrläkarsystem där doktorerna byts ut så fort att patienten ibland inte hinner träffa denne förrän det meddelas att en ny är på ingång är inte okej.
Vid något tillfälle mötte Jonna en läkare som utbrast: »Va, äter du fortfarande den här medicinen? Den skulle du ju bara ha tillfälligt!« Ingen hade koll, och de känsliga mötena med läkare präglades av stor omsättning och ännu större oro. Inte minst medicineringen blir ett problem när vårdapparaten presenterar nya ansikten vid varje besök. När det var som värst åt Jonna ungefär 30 tabletter om dagen, många med mer eller mindre allvarliga biverkningar, utskrivna av diverse olika läkare.
Begränsningarna – inte bara av ondo
Väldigt länge har vi navigerat och i viss mån kämpat med att komma till ro med hur det är. Kanske har det sett lite olika ut för oss, jag vet inte säkert. För min del har det funnits en sorg över att somligt som vi levde i en gång i tiden inte låter sig göras längre. Att själens bensinlampa ständigt blinkar och är närvarande hemma hos oss, och att den ofta lyser med fast sken.
I allt detta har jag fått hjälp från oväntat håll. De senaste 15-20 åren har jag upptäckt retreaten, tystnaden och kyrkans långa linjer. Här, i munkarnas och nunnornas överlåtelse, i de begränsningar som deras cell utgör, har jag sakta fått syn på att saker kan växa mitt i allt. Vår samtid har effektivt trummat in i oss att begränsningar är av ondo: De ska sprängas, överträdas och utmanas. I en självhjälpskultur som vår söker vi ständigt nå högre, längre och bli starkare. »The sky is the limit«, och allt som hotar vår klättring bör avlägsnas så fort som möjligt.
I klostren verkar man tänka annorlunda. Begränsningen är inte nödvändigtvis en dålig sak. Det är där – i det som kläs av, i det som inte blev, bland murar som inte kan forceras – som ett rotsystem kan utvecklas.
Men att komma till ro med de gränser vi har är ingen liten sak. Dessa kan naturligtvis handla om allt från åldrande, sjukdom och pengar som inte räcker till bristande talanger och begåvningar. För vår del har det handlat ganska mycket om den där blinkande bensinlampan, om ångesten, depressionerna och det vi brukar kalla psykisk ohälsa.
Ångesten – till sist blev den också min
För några år sedan blev jag sjuk. Jag borde sett det komma, efter att den skarpaste krisen på liv och död i familjen började klinga av och jag fick möjlighet att känna efter lite tydligare så var det kanske tämligen oundvikligt. Under den hösten försvann glädjen gradvis. Jag har från den tiden några noteringar i min anteckningsbok om en ny slags ensamhet, om att slitas av konflikter och arbetsbörda på ett sätt jag inte riktigt känt av innan. Till sist satt jag hos en företagsläkare och grät, oändligt trött i själen. Min bild var att jag skulle vara hemma två veckor och sedan vara igång igen, men när jag väl satte mig i soffan hemma rullade mörkret in. Det har jag tidigare sluppit ifrån, men till sist fick också jag smaka på ångest och mörker.
För mig och min fru Sus innebar det en ny erfarenhet av delaktighet. Jag har många gånger stått handfallen bredvid när Sus känt av detta, nu kunde jag för första gången känna samma sak själv. Den gemensamma erfarenheten bär jag med mig som ett förfärligt minne, men på ett paradoxalt sätt också en fin erfarenhet. Vi vet något om detta, båda två.
Utmana stigmat – utan att devalvera språket
Så länge vi inte gör som killen i början av denna text, som devalverat både språket och katastroferna, är det en god sak att vi vant oss vid att prata om ångest, depressioner och andra bekymmer. Ett skört psyke var en gång i tiden något man fnös lite åt. »Han är visst lite klen i nerverna.«
Idag har vi bättre språk och större förståelse för skörheten. Min förhoppning är att skammen som många gånger finns där ska botas av att vi blir fler, vi skadeskjutna, vi som talar om begränsningarna. Om det sker åker stigmat med av bara farten och vi inser lite till mans när vi möter ångesten eller de starka begränsningarna i andra att det lika gärna kunde varit jag som inte tog mig ur sängen eller som inte längre kunde bidra för fullt till tillväxten.
Men jag säger det igen: Devalveringen, när orden mister sitt värde, är inte till hjälp för den som är sjuk. Ibland hör vi någon säga: »Vi har väl alla lite drag av autism och Aspergers.« Nej, det har vi inte. Låt oss hjälpas åt att bita huvudet av stigmat utan att bagatellisera människors djupaste fajter. Det är inte alldeles enkelt, men vi behöver krångla vidare med det.
Kyrkan – dags våga benämna ångesten
Så var finns kyrkan i allt detta? Hur talar vi om svaghet, hur predikar vi och – inte minst – hur sjunger vi sant om livet? Teologen David Davage, lärare på Akademi för ledarskap och teologi, undersökte de tre stora kristna mötesplatserna Nyhemskonferensen, Torpkonferensen samt Svenska Alliansmissionens årskonferens och de gudstjänster man sände online under brinnande pandemi. Frågan han hade med sig i bakhuvudet handlade om Psaltarens protestsånger kontra det kan kallar förtröstanssånger. Vad sjunger kyrkan egentligen?
Det han såg var att vi inte ens i tider av global kris vände oss till klago- och protestsångerna, utan sjöng vidare om förtröstan och hur Gud bär. Inget fel i sig förstås, men lite ensidigt.
Är det så att frikyrkan saknar språk för ångesten, förtvivlan och protesterna? Och i vilken mån hänger det ihop med att vi i vår tradition ofta mött tidebönerna från Psaltaren med viss skepsis? Där finns ju protesten, klagan, vreden och förtvivlan i kubik. Möjligen handlar det djupast om att vi tar ett orimligt ansvar för Gud: Vad ska folk tro om vi klagar på honom? Vad är det för försäljare som är missnöjd med sin egen produkt? Kanske har vi som kyrkans folk ofta känt: »Nej, sånt får man allt hålla inom sig«.
Min erfarenhet är att många sökande människor snarare lider ett underskott på just den ärligheten: »Menar du att du tror och ber trots att livet inte sitter ihop för dig heller? Trots att drömmarna sprack sönder och somligt inte blev som du hoppats?«
För ett par år sedan spelade sångarna och musikerna i The Porter’s Gate in en skiva med lovsånger kopplade till frågor som rör psykisk hälsa och ohälsa. När jag lyssnar på den skivan inser jag att jag saknat något livsviktigt. De sjunger om ångesten, om skammen, om förtvivlan som kan göra oss blinda och om sången vi just nu inte orkar sjunga. Det är trosvisst utan att vara hurtigt, och det är trösterikt utan att förenkla.
Orden och erfarenheterna av oro och mörker måste återerövras, och det behöver ske varsamt. Här är vi i gott sällskap med Bibelns bedjare. Erfarenheter av ångest och begränsningar var också deras. Men de kan också, från en plats av total förtvivlan och hopplöshet, berätta: Gud var hos mig. Han vände inte bort sitt ansikte.
Om jag säger: Mörkret må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus. (Psaltaren 139:11-12)
Fotnot: David Davages text finns att läsa via denna länk: https://publicera.kb.se/hyb/article/view/10615 Resonemanget om sångerna på sommarkonferenserna inleds på sidan 54.
Fotnot 2: Den som önskar ett smakprov av musiken från The Porter’s Gate kan exempelvis titta och lyssna på denna inspelning:
