I skuggan av det fruktansvärda massmordet i Örebro tänds ljus för att fördriva mörkret. Staden har slutit upp kring de sörjande, människor samlar in pengar och Sverige stannade upp för en tyst minut i veckan.
Motkrafterna behövs – och något som varit tydligt är hur snabbt och självklart kyrkor och samfund var på plats. De öppnade sina rum så att människor kunde samlas, tända ljus och finna någon att samtala med. Närbelägna Hagakyrkan blev tidigt ett nav, och pastor Anna Lena Evehäll berättar för Dagen hur de omedelbart beslutade att göra kyrkan till en uppsamlingsplats:
»Vi reste oss som en man och tände upp kyrkan, satte på kaffekokaren, skrev en affisch och ställde ut en skylt.«
De var inte ensamma: Svenska kyrkan har hållit flera kyrkor öppna, liksom andra frikyrkor, den syrisk-ortodoxa församlingen och Örebro moské.
De gör det för att det ligger i de religiösa samfundens DNA att vilja hjälpa till – och det är tydligt att samhället förväntar sig det av dem. Kyrkoherden Anders Lennartsson fick tala med många medier och berätta om insatserna och att samfunden höll varandra informerade, så att sörjande muslimer kunde få träffa en imam – eller »våra kamrater muslimerna«, som han uttryckte det.
Politikerna uppskattar detta:
»Det är inte utanför Skatteverket som människor samlas när krisen inträffar«, konstaterade socialminister Jakob Forssmed när han hyllade samfundens insatser.
Men här finns en frustrerande paradox. Å ena sidan prisar politikerna samfundens insatser i samband med krisen – vilket de också gärna gör när kyrkorna utför sociala insatser, bidrar till integration, arbetar mot brottslighet, stöder människor som lider av missbruk eller psykisk ohälsa, och så vidare.
Å andra sidan blir staten strängare, snålare och alltmer kontrollerande i sin relation till religiösa samfund. Demokratikriterierna skärps, för att se till att de ligger helt i linje med majoritetssamhällets värderingar. Bidragsbyråkratin växer, så att församlingar nu måste detaljredovisa sina matriklar. Lokalt berättar många kyrkor att kommunala bidrag dras in och samarbeten avslutas. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd tvingades lägga ner hela sin verksamhet efter att de nekats stöd.
Detta är alltså situationen: Med ena handen stryker politikerna samfunden medhårs, och tackar för deras samhällsinsatser. Men med den andra håller staten dem i ett allt hårdare grepp.
Staten verkar inte kunna bestämma sig för om man ska behandla kyrkorna som en risk eller resurs.
Det är uppenbart att det finns stora problem i det svenska samhället och lika tydligt att det inte vimlar av engagerade och idealistiska rörelser som vill bidra till att göra det bättre. De religiösa samfunden gör stora insatser på områden där staten inte räcker till – och de skulle gärna göra ännu mer.
Men hur mycket måste man passa in i statens mallar för att få vara med och hjälpa till? Krävs det att samfunden organiserar sig som myndigheter för att staten ska vara beredd att ta emot deras hjälpande hand?
Det är som att staten har bestämt sig för att problemen i samhället bara kan hanteras genom att allt organiseras och regleras hårdare. Det man inte inser är att man samtidigt håller på att reglera bort de krafter som arbetar för att försöka lösa problemen.