Ibland hör jag människor säga att vi lever i en ordtrött tid, där mängden budskap som söker vår uppmärksamhet tröttar vårt inre och gör vår mottaglighet för nya budskap begränsad. En del kyrkliga företrädare drar utifrån det ibland slutsatsen att det är dags att tona ner den verbala förkunnelsen till förmån för mystiken, symbolerna och tystnaden.
Men kan det vara så att det man egentligen tröttnat på är mångordiga budskap som saknar mening, substans och innehåll? I så fall finns det öppning för det mer substantiella och meningsfulla.
Situationen är förstås inte entydig men jag tror – och hoppas – att det kan vara läge för comeback för den kristna förkunnelsen på bred front! Universum är inte tomt och tyst. Vår framtid vilar inte i händerna på ett kallt öde utan lutar hela sin tyngd mot Gud, en Gud som har ett ord till oss.
Varm empati med lyssnaren
Prästen och teologen John Stott liknar, i sin bok I believe in preaching, förkunnelse vid brobyggande:
”Förkunnelse handlar inte bara om textutläggande utan också om kommunikation, inte bara om exegetiska övningar utan om att identifiera ett budskap, ett tilltal till åhörarna. En bro är ett redskap för kommunikation mellan två platser som annars skulle vara avskurna från varandra av en flod eller en ravin. Bron möjliggör ett flöde av trafik som annars skulle vara omöjlig”. (översättningen till svenska är gjord av mig)
Men hur ska det som hände där och då i berättelsen om Jesu död och uppståndelse kunna bli ett evangelium, ett livsförvandlande tilltal, här och nu? Jag tror att det är oerhört viktigt i vår tid att förkunnelsen blir autentisk och förmedlar både Jesu gudomlighet och hans mänsklighet så att det skapar igenkänning och bottnar i en varm empati med lyssnaren. Jesus – det Ord som blev människa, som grät när han såg människors vilsenhet, som förkunnade Guds rike med varmt hjärta och blick för människors utsatthet – är vår förebild. Hur föds en sådan förkunnelse, en förkunnelse som når fram?
Förkunnelsens själ
Vi tror att Jesus fullkomnar alla mänskliga ambitioner om ett gott liv. Att finna honom är att finna sig själv. Därför måste vi bland allt vi förkunnar främst förkunna Kristus. Fascination över Jesus är förkunnelsens själ! Låt mig ge tre skäl till att låta Jesus vara centrum i vår förkunnelse:
1. Jesus är centrum i skriften
När Paulus beskriver det andliga skeendet i Thessaloniki skriver han:
”Ni har fått Herrens ord att höras…” (1 Thessalonikerbrevet 1: 8)
Vad menas med begreppet ordet/Herrens ord hos de första kristna förkunnarna, vad var det de förkunnade? De förkunnade texter från Gamla Testamentet, tolkade genom Jesus Kristus och tillämpade i nuet. Ett uttryck för evangeliets förkunnelse där man gav vidare den stora berättelsen om hur Gud räddar världen.
Jesus förklarar den röda tråden/poängen med Gamla Testamentet för två lärjungar på väg till Emmaus: ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” (Lukasevangeliet 24:27)
Evangelisten Carl-Olov Hultby berättade om sitt möte med en ung kille utan någon bakgrund i kyrkan. Killen var nyfiken på kristen tro och fick ett Nya testamente som han läste från pärm till pärm, och inte minst fastnade han för evangeliernas berättelser om Jesus. Min kollega frågade vilka intryck han hade fått av sin läsning, killen svarade att två saker stack ut: ”Hur schysst Jesus är och vilken syndare jag är.”
I mötet med evangeliernas skildringar av Jesus avslöjas vår egen inre kluvenhet och brist. Samtidigt ser vi hos Jesus vad det innebär att fullt ut vara människa, en insikt som får oss att längta efter att Jesus tydligare ska få sätta avtryck i vår karaktär och göra oss till hela och äkta människor.
Två testfrågor för vår förkunnelse som är viktiga att ställa:
Vad säger denna predikan om människans tillstånd?
Vad säger denna predikan om vad Gud har gjort för vårt tillstånd i och genom Kristus?
Frågor som kopplar till vad den store kyrkoledaren Calvin en gång formulerade: ”Nästan all visdom vi tar emot som är sund och sann visdom består av två delar: Kunskapen om Gud och kunskapen om oss själva. Om det är sant kommer vi finna denna visdom genom hela skriften”.
2. Jesus är centrum i predikan
I Apostlagärningarna kan vi läsa om evangelisten Filippos och hans förkunnelse i Samarien. Han förkunnade Kristus! En ljudupptagning från friluftsmötet i huvudstaden i Samarien skulle varit fylld av ett namn: Kristus. I Nya Testamentet står Kristus alltid som beteckning på Jesus från Nasaret, Guds son, den av Gud utvalde och smorde konungen, översteprästen och profeten, världens frälsare och Herre. Budskapet är Guds evangelium om hans son. De första kristnas förkunnelse är en berättelse – en sannskildring – om ett mänskligt liv, en död och uppståndelse genom vilken den levande Guden blir kung över världen. Alltså inte ett system som visar hur vi blir frälsta, det är själva förkunnelsen av detta evangelium som gör att människor blir frälsta. Evangeliet är den berättande förkunnelsen om Jesus.
3. Jesus är centrum i evangeliet
Paulus skriver:
”I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser.” (Efesierbrevet 1:7)
Även om vi försöker göra oss av med begrepp som synd, skuld och moraliskt ansvar verkar själen hålla räkning på det som skaver i tillvaron: Vårt uppror mot Gud, våra onda tankar, handlingar och attityder som Bibeln kallar överträdelser. Den förlåtna och friköpta människan kommer av Jesus-förkunnelsen. Innan vi pratar om vad vi ska göra för Gud behöver vi landa i vad han har gjort för oss, och i oss, genom Kristus. En del säger att Jesus var en stor lärare men inget mer. Var Jesus endast en stor pedagog? Nej, han inte bara lär oss något nytt – Han har gjort något nytt! Det handlar inte främst om en uppsättning nya åsikter – det handlar om ett nytt liv!
Om denna Jesus-förkunnelse är biblisk och autentisk gör den oss varken ensidiga, världsfrånvända eller tråkiga utan till sanna människor som lever fullt ut. Hela tillvaron i dess komplexa mångfald blir arenan för mötet med Gud.
Prästen Magnus Persson skriver i Helkyrklighet – om kyrkans fullhet: ”Det finns dock kristna sammanhang som isolerar den andra artikeln i trosbekännelsen om Jesus från de övriga. Budskapet begränsas till enbart frälsning, försoning och syndernas förlåtelse. Intresset för skapelseteologi och den helige Andes verk till förnyelse och förvandling av världen är svalt. Världen blir då en farlig plats och kapellet blir ett skyddsrum.”
Låt oss repa mod och uthålligt förkunna hela evangeliet för hela människan i hela vår värld!
