Den kyrka som inte funderar på hur den bäst är kyrka tar för lätt på sitt uppdrag. Nej, allt kan inte kretsa kring tillväxt rent kvantitetsmässigt och ja, en kyrka kan gå för långt i desperationen att locka människor till sig. Men att det finns saker att se upp med innebär inte att faktum förändras: En kyrka behöver – rentav måste – fundera på hur hon är, framstår och vad som präglar henne.
Den skyldigheten har kyrkan gentemot sig själv men även, främst, gentemot den omgivning man är satt att betjäna.
Därför är det i allra högsta grad logiskt att det söks efter mönster att inspireras av: Finns det betoningar och tillvägagångssätt som varit och är framgångsrika på andra håll? Det är därför exempelvis Magnus Hagevis ledartext från häromveckan är intressant.
Men det är förstås samtidigt svårt att slå fast modeller för alla överallt, och all sådan tankeväckande inspiration måste alltid inkarneras och bli en församlings egen övertygelse. Annars faller det platt.
I slutet av 1990-talet kom en vid tiden framstående pastor från en omtalad framgångsförsamling i en amerikansk storstad, på Sverigebesök. Inför omkring 2000 svenska församlingsledare höll han en lysande inledande samling där han förklarade att det grundläggande de gjort var att läsa slutet på Apostlagärningarnas andra kapitel, där det kan sägas att den första mer uttalat kristna församlingen grundades, och fundera: Hur ser detta ut om det ska tillämpas i vår stad cirka 2000 år senare?
Efter det borde pastorn ha åkt hem. Istället, när han och hans team nu hade korsat Atlanten, så handlade resten av den långa konferenstiden åt att berätta hur de gjort. Konsekvens: En rad församlingar hoppade över steget som innebär reflektion kring hur en församling i deras stad i denna tid bör gestaltas. De tog istället den lockande genvägen att försöka kopiera hur den framgångsrika församlingen valt att arbeta i sin amerikanska storstad.
Stora ambitiösa verksamheter testades runt om i landet men fick sedan läggas ner eftersom efterfrågan inte visade sig vara lika stor i (exempelvis) Nässjö som i amerikanska storstäder och/eller för att ledarresurserna var mycket mer begränsande i den lilla svenska församlingen än i den stora amerikanska.
Den formen av försök till genvägar är inte önskvärda, men det finns förstås att lära från vad andra redan gjort samt vad som kan sägas vara gemensamt för de församlingar som växer och mår bra.
Det behöver även i detta ämne sägas att det finns en aspekt som inte får missas. Inte under några omständigheter. För det hjälper inte om principer eller modeller som andra tillämpat framgångsrikt görs till ens egna om det viktigaste tappas bort: Kärleken.
Daniella Strickland, föreläsare och författare med rötterna i Frälsningsarmén, konstaterade nyligen att en sak behövs för att vara »en otroligt bra efterföljare av Jesus Kristus« och det är kärlek. Allt annat som man hade kunnat nämna som viktiga – såsom integritet, lydnad, omsorg om de fattiga, kamp mot människohandel – är totalt underordnade. Som Paulus skrev till församlingen i Korinth: »Om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit«. Annars är man bara, skriver Paulus, ”en skrällande cymbal”.
Allt det där andra är följder av kärleken, den kärlek som medförde att Gud sände sin ende son till världen och att den sonen inte vek undan från korset. Mötet med den sonen, med Jesus Kristus, är ett kärleksmöte som är tänkt att prägla den kristna vandringen, enskilt och tillsammans med andra i det som brukar kallas kyrka, församling.
Därför är Paulus ord till Korinth lika mycket till alla andra församlingar i alla tider och på alla platser. Först och främst måste kärleken på plats, i allt kristet liv inklusive allt församlingsliv. Därefter kan annat ta form i form av strategier och modeller för att så effektivt och brett som möjligt kunna samla, beröra och betjäna med den kärlek som är alltings ursprung och nav.
