Filosofen Torbjörn Tännsjö gick nyligen (DN Debatt 15/2-25) till storms mot begreppet existentiell hälsa och skrev att ”flummet måste ut ur folkhälsan”. Begreppet har enligt Tännsjö inte i vår svenska sjukvård att göra utan bör förpassas till vidskepelsens dunkla vrår, och när han skriver om tron på Gud som en möjlig hälsofaktor så är det i kraftigt nedsättande ordalag: “Det är sannolikt att en sådan äppelkindad barnatro skänker vanlig hederlig hälsa hos vissa.”
Vidare är det symptomatiskt att de enda sjukdomar Torbjörn Tännsjö refererar till är högt blodtryck, frihet från smärta och ”normala kroppsliga funktioner”, det vill säga saker som vi kan identifiera med handfasta mätningar. Slutsatsen av hans resonemang är att allt som inte går att fastställa via vägningar, mätningar eller kemiska reaktioner ska sorteras bort från hälso- och sjukvården.
Existentiellt flum?

Jag ger förvisso Tännsjö rätt i att det inte är hälso- och sjukvårdens uppgift att åstadkomma existentiell hälsa, men det är ju inte det som är hans egentliga poäng. Enligt honom är alla så kallade existentiella frågor att betrakta som flum, av det enkla skälet att han själv är en övertygad materialist och ateist. Därmed anser han att alla andra – vilket är den överväldigande merparten av jordens befolkning – ägnar sig åt självsuggestion och vidskepelse. Det är dessutom problematiskt för Tännsjö att stora delar av den svenska sjukligheten bottnar i vad som kan kallas för just existentiella frågor, såsom brist på mening, tomhetskänsla och så vidare. Den problematiken fortsätter dessvärre att existera, ja till och med växa till, hos människor oavsett Torbjörn Tännsjös åsikt om att den inte finns. Socialdepartementet har utifrån denna verklighet gett den svenska folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda frågorna kring existentiell hälsa. Bra tycker jag, nonsens säger Torbjörn Tännsjö.
Hans argument utgår i grund och botten från att vårt förnuft är den enda tillförlitliga ledstjärna vi kan ha, och till stora delar ger jag honom rätt. I vår tid av fake news, bristande källkritik och vidlyftig hantering av sanningsbegreppet är det viktigt att förnuftets betydelse understryks. Men med det sagt – de flesta människor anar intuitivt att vårt förnuft inte kommer åt alla frågor i tillvaron och att dessa andra perspektiv ändå är avgörande för både vår livssyn och vårt välbefinnande.
Ett exempel på ett sådant område är frågan om Guds existens. Mitt problem med Torbjörn Tännsjö, och de flesta andra ateister, är att de i sitt avfärdande utgår från Gud som en del av skapelsen. Visserligen, ifall Gud nu ändå skulle existera, som den största och mest kraftfulla delen av skapelsen, men likafullt möjlig för oss att identifiera med hjälp av vårt förnuft. Antingen kan man bevisa existensen, och då finns Gud, eller så går det inte och då finns inte Gud. Så ser de flesta ateisters resonemang ut.
Existensiella möjligheter

Men den dag vi kan “bevisa” existensen så har Gud reducerats till en inomvärldslig storhet. Förvisso otroligt kraftfull, stark och oändlig, men ändå inomvärldslig. Om Gud tvärtom har skapat tid och rum så står ju Gud själv över, eller utanför, dessa kategorier och det enda vi kan veta om Skaparen är det Skaparen själv valt att uppenbara för oss. Sättet vi då har att förhålla oss till denna uppenbarelse kallas tro, eller förtröstan. Vi har att luta oss mot något vi inte kan leda i bevis men som hela vår varelse ändå söker sig till och längtar efter.
Mitt problem med Torbjörn Tännsjös argumentation är inte att han för egen del avfärdar alla former av trosföreställningar som nonsens. Det har han all rätt att göra. Mitt problem är att han vill radera alla utmaningar kring de existentiella frågorna inom vård och omsorg. Det vore inget mindre än en katastrof för folkhälsan! Det folk behöver är inte tvärsäkra svar på vad som är rätt eller fel, de behöver en hälso- och sjukvård som är öppen och ödmjuk inför att de inte har alla svar på tillvarons frågor men att dessa frågor ändå är av avgörande betydelse för människors välbefinnande. Man behöver mötas av en hälso- och sjukvård som är ödmjuk inför det faktum att livet även ställer oss inför frågor där naturvetenskapen inte har alla svar.
Torbjörn Tännsjö får gärna vara nöjd med sin egen argumentation, det unnar jag honom efter ett helt liv i den teoretiska filosofins universum. Men den påtvingande attityden, där han allra främst förväntar sig att alla statliga och kommunala institutioner anpassar sig efter hans åsikter, stör mig. Jag hoppas att Sverige förstår bättre, annars kommer ohälsan bara att öka.