En kall kväll i november 2015 anlände två bussar till det gamla regementet. I dem satt bland annat Khalil och Ali, Fatima och Husna. De var fyra av de cirka 1,3 miljoner människor som sökte asyl i Europa det året, men för mig och andra som mötte dem var de mer än siffror i en statistik, de var människor av kött och blod med livsöden som ingen av oss kunde, eller kanske framför allt ville, föreställa oss. De hade lämnat nära och kära, vandrat långa avstånd utan mat och vatten, tagit sig över Medelhavet i gummibåtar… Och de hade gjort det för att de upplevde sig vara utan bättre alternativ. Inte för att de, liksom många av oss i semestertider, sökt en viloplats i ett annat land där batterierna kunde laddas.
Många av oss mötte under den där tiden en Ali eller en Fatima; på språkcafé, i skolan eller kanske genom ett besök på det temporära boendet. Några av de nyanlända hittade till kyrkorna i samhället och några fann Jesus. Många av oss öppnade våra hem, våra hjärtan och våra plånböcker. Tillsammans med andra röster skallade kyrkornas röst – präglad av dess teologiska tradition av att predika barmhärtighet, rättfärdighet och nåd – i en kör som manade till medmänsklighet.
Jag vill tro att den kören medförde hopp till den som tvivlade och kände sig vilsen. Jag vill tro att kyrkornas röst gjorde skillnad.
Har vårt engagemang ebbat ut?
Men jag funderar samtidigt på vårt nuläge. Det är snart tio år sedan ovanstående hände, sedan bussarna anlände och kyrkans folk tillsammans sjöng sånger om medmänsklighet som allra mest intensivt. Mycket dröjer sig bara kvar som fragment, kören har tystnat även om den som lyssnar noga kan höra att enstaka solister dröjer sig kvar. Jag inser att min röst varit tyst länge. Det skedde inte som en medveten strategi, utan mer som om jag glömt noterna och fastnat i annat.
Men för snart två år sedan träffade jag Reza. Ja, låt oss kalla honom så för säkerhets skull. Trots att hans berättelse är unik är den ändå lik många andras. Det gör den ännu mer värd att lyssna till, reagera mot och agera utifrån. Reza kom till Sverige 2015 på flykt från Afghanistan och dess talibanregim som medförde våldsamma levnadsförhållanden. Han hoppades få bygga sitt liv i trygghet i Sverige, men hans önskan om uppehållstillstånd nekades, och har sedan nekats igen, därför att hans skäl anses otillräckliga och hans pass inte betraktas som tillförlitligt.
Efter ett par år i Sverige blev Reza medbjuden av en vän till en kyrka där han började studera Bibeln och gjorde flera personliga möten med Jesus. Han beskriver dem som livsförvandlande med den naturliga följden att han döptes och blev medlem i en lokal församling. Reza är väl medveten om att en konvertering inte är till gagn om han mot sin vilja blir utvisad tillbaka till Afghanistan men kan inte annat än bekräfta – i ord och handling, gång på gång – att hans tro är på riktigt och viktig, ett fundament för hans nya liv. Han har vid den här tidpunkten lärt sig svenska, lyckats få ett jobb och blivit integrerad i olika delar av samhället. Ändå har beskedet fortsatt vara detsamma: han får inte stanna i Sverige.
Hösten 2024, nästan tio år efter att han anlände, fick han återigen avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det innebar inte bara ytterligare en kross av framtidsdrömmar, utan också att rätten till ekonomiska bidrag och till advokat togs ifrån honom. Reza stod nu alltså själv, men tack och lov inte ensam. Runt honom fanns människor han lärt känna under åren. Tillsammans har vi nu börjat stämma upp i kör, i en sång jag inte sjungit på länge.
Återvändande istället för integration
Under hösten blev han kallad till Migrationsverkets återvändarenhet. Den 30 mil långa bilresan var sannerligen lång. Handläggaren hade över telefon lovat att jag skulle få följa med Reza och hon hade bedyrat att polisen inte skulle ta honom på plats och sätta honom i förvar. Vi valde att lita på hennes ord. I en karg, folktom lokal satte vi oss i väntan på ett utlåtande. En väktare vandrade runt med händerna i fickorna och vi funderade på om vi verkligen kommit rätt. Efter en stund kom handläggaren, ropade upp Rezas namn och jag behövde påminna om löftet att få följa med som stöd.
Väl inne i hennes rum informerade hon Reza om att han inte hade någon rätt att vara kvar i Sverige och att det vore bättre för honom att återvända till Afghanistan. Bättre för vem, tänkte jag. När Reza lugnt och stilla svarade att han inte kunde återvända, i fruktan för sitt liv, rynkade hon lite nonchalant på ögonbrynen och sa att Migrationsverket gjort en annan bedömning. Hon fortsatte sedan berätta att han, liksom hans arbetsgivare, bryter mot lagen om han fortsätter att arbeta och att polisen har rätt att plocka honom om de kommer till hans arbetsplats. Lagen ger honom inte något utrymme att försörja sig, vare sig svart eller vitt.
Rezas önskan om att bidra till det svenska samhället är med andra ord inte ömsesidig, påtalade hon med emfas.
Mötet avslutades med beskedet att han hade en vecka på sig att skicka in ett så kallat verkställighetshinder. Om ett sådant inte skickades in och godkändes så skulle det bli ett nytt möte inom kort och kanske – tillade hon – kommer han att sättas i förvar eller sändas tillbaka till Afghanistan mot sin vilja.
Med de orden lämnade vi Migrationsverkets återvändarenhet. Om resan dit varit tyst var resan hem än tystare.
Flyktingklimatet hårdnar
Med hjälp av flera goda kontakter fick vi ihop verkställighetshindersansökan som ett försök att greppa ett redan kluvet halmstrå. Inom bara ett par dagar, längre tid tog det inte att bedöma, kom ett avslag och kort därefter en kallelse till ytterligare ett möte där han återigen informerades om att hans skäl att stanna i Sverige inte är tillräckliga, trots att han blivit hotad och numera har ett etablerat liv i det svenska samhället. Han sattes inte i förvar den här gången heller, men osäkerheten tär på honom. Reza vill bara göra rätt, men får gång på gång höra att han är fel.
Liksom många andra i liknande situation har han börjat överväga alternativet att söka sig till ett annat land. Alla instanser vi pratat med, i Sverige och utomlands, säger att de dörrar som tidigare varit öppna nu börjar stängas. Klimatet hårdnar, inte bara i Sverige utan även på andra håll.
Den 17 februari i år släpptes den över 800 sidor långa utredningen Ett nytt regelverk för uppsikt och förvar. Regeringen skriver själva om innehållet på sin hemsida:
»De nya förslagen innebär bland annat utökade möjligheter för att ta en utlänning i förvar och att tiden som en utlänning får vara förvarstagen inför en av- eller utvisning ska motsvara den längsta tid som är tillåten enligt EU-rätten. Det föreslås även nya alternativ till förvar, bland annat att utlänningen ska vara skyldig att vistas inom ett utpekat område, som ska kunna kombineras med elektronisk övervakning«.
Utredningen föreslår alltså att Sverige ska få utökade möjligheter att ta utlänningar i förvar, öka tidsfristen inför ett eventuellt avlägsnande och därtill lägga till ytterligare former av uppsikt. Osäkerheten och oron för Reza och andra skulle öka markant, och det verkar ligga helt i linje med den nya politiken. Positionerna förflyttas hela tiden – och för de flesta av oss går det obemärkt förbi. Inte nödvändigtvis för att vi inte bryr oss, utan för att vi inte längre i samma utsträckning som förr exponeras för berättelserna om att det fortfarande sker och är på riktigt. Att det är på allvar. Att det till och med är på liv och död för människor i vår närhet.
Reza har inte sovit en hel natt på länge. Han berättar i våra samtal om ständiga mardrömmar, att han tyngs av oro för vad framtiden bär med sig. Sjukvården har gång på gång avböjt stöd med hänvisning till att hans problematik inte anses tillräckligt stor för att han som papperslös ska få hjälp.
Så ser medmänskligheten ut i Sverige år 2025.
Har kyrkan ytterligare en sång i sig?
Och hur ser den då ut inom kyrkan? I januari 2017 anordnade Equmeniakyrkan en temadag om framtidens pastorsutbildning. En fråga som ställdes i en förberedande enkät var: Vilka utmaningar står din församling inför, dels inom församlingen, dels i det samhälle som din församling verkar i? Och vilka kompetenser behöver en pastor för att hantera dessa utmaningar? De tre vanligaste svaren handlade om herdeskap, mångkulturalitet och att bevara glöden för ett liv med Jesus.
Jag har tänkt på det där nu, så här åtta år senare. Kyrkan, och då inte bara begränsat till Equmeniakyrkan eller dess pastorsutbildning, står inför samma typ av utmaningar nu som då. Flyktingkrisen må ha avtagit, men människor är fortfarande på flykt i vårt land. En del av dem, som Reza, är inne på sitt tionde år. Sverige är i dag ett land med människor från världens alla hörn och visst är evangeliet till för oss alla. Det behövs också herdar som går före, inte minst i orostider, som pekar på frälsning, hopp och liv. Och kraften för oss alla tror jag bäst hämtas i Rezas egna ord på frågan vad vi kan göra för honom: »be, snälla be för mig!«
Jag vill tro att sången vi nu börjat sjunga för Reza är välkänd i kyrkans bröst. Jag vill tro att vi känner till sångerna – till och med kan dem – som handlar om barmhärtighet, rättfärdighet och nåd, trots att vi kan tänka olika om migrationspolitik. Jag vill tro att vi återigen kan bilda en högljudd kör som ljuder över vårt land. Jag inser att jag vill blunda, till och med fly, trots att det inte är mig det ytterst handlar om, men jag har bestämt mig för att inte vara tyst och backa. Jag hoppas att kyrkan och dess folk vill stämma in i sången tillsammans med mig.
Kan vi återigen bilda en kör för Reza och andra människor som befinner sig i liknande omänskliga situationer?
