Häromveckan drog podden »Sökarna« igång en ny säsong, vilket innebär att kulturjournalisten Eric Schüldt möter människor för ”andliga samtal”. Så definierar Föreningen Valv, som är poddens avsändare, innehållet och dess riktning. Lite vagt och oklart, lite flummigt rentav?
Tvärtom, oerhört klart och väldigt välbehövligt.
Att många av de som är engagerade i Föreningen Valv utgår ifrån en kristen grund är allmänt känt, likaså är det omvittnat att Eric Schüldt gjort en personlig sökarresa som landat i ett finnande i form av en uttalad kristen bekännelse. Katolska kyrkan är numera hans andliga hemvist, vilket han både berättat om tidigare och låter höras i »Sökarna«. Hans egen tro göms aldrig undan, ibland skickar han in någon tanke utifrån den eller svarar på en fråga från intervjupersonen som undrar kring hans egen övertygelse, men Schüldt är medveten om poddens uppdrag: Att lyssna.
»Sökarna« är en möjlighet för honom, och därmed även för alla oss andra, att få komma nära en människas andliga resa med tillhörande frågor och funderingar. Inget mer än så, men samtidigt inget mindre. För att få lyssna är stort, och det är uppenbart utifrån podden att människor hamnar på en annan plats i sitt berättande när de möts av nyfikenhet istället för ifrågasättande.
Här finns något viktigt att läsa av för den kyrka som emellanåt har en tendens att tala mer än den lyssnar.
Ett villkor kyrkan inte kan acceptera
Det ligger i sakens natur att den som har en genuin övertygelse har svårt att lägga band på sig, att den vill – till och med måste – berätta. »Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört«, som apostlarna Petrus och Johannes uttryckte det. Det är ett viktigt perspektiv, men det är även värt att tänka på kontexten – de sa det som respons på att de skriftlärda i Jerusalems råd »sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn« (Apostlagärningarna 1:18-20).
Det är förstås villkor som en kyrka och dess representanter aldrig kan överväga, än mindre acceptera.
Att bli tvingad till att vara tyst är däremot något annat än att aktivt välja ett lyssnande. Tänk på Jesus på Emmausvägen som förebild, exempelvis. Två av hans lärjungar var på vandring bort från det Jerusalem där Jesus blivit korsfäst några få dagar tidigare, stukade och modfällda till max eftersom de bara betraktade påståendena om hans uppståndelse från de döda som rykten. Jesus hade utan problem kunnat anlända till den vandringen och uttalat sin besvikelse, kanske genom att citera något han själv sagt till dem tidigare:
»Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.« (Lukasevangeliet 9:62)
Utifrån det hade Jesus kunnat meddela att de bevisat sig som opassande för hans rike, såsom olämpliga lärjungar att bygga vidare på. Det hade varit en rimlig och okomplicerad argumentation, de båda lärjungarna hade bara haft att acceptera. Den sidan av Jesus hade dessutom varit sann: Jesus som ivrigt talar, pekar ut riktning och tydliggör förväntningar är en verklighet.
Men det finns en annan sida också, en sida som klargjordes genom det bemötande Jesus valde gentemot Emmausvandrarna istället för det ovan beskrivna. Det konfrontativa blev nämligen inte Jesu väg där, istället närmade han sig de båda stukade med en fråga:
»Vad är det ni går här och samtalar med varandra om?« (Lukasevangeliet 24:17)
En sida kyrkan måste praktisera
Jesus gav genom detta exempel på sin andra, minst lika sanna, sida: Den som ivrigt lägger undan allt annat för att söka efter det som gått förlorat eller riskerar att så göra. Gång på gång har han tidigare berättat liknelser för sina lärjungar om söner, får och mynt som tappats bort och som Gud släpper allt annat för att återfinna. På Emmausvägen fick själva erfara det i praktiken.
Denna sida av Jesus – ivrigt och nyfiket lyssnande – är viktig för kyrkan och dess folk att anamma vid sidan om den som vill prata, tydliggöra och utmana. Kanske kan båda dessa saker vara en genuin övertygelse att tillämpa? Både förkunnandet som kan vägleda sökaren och lyssnandet som nyfiket bekräftar och hjälper henne att identifiera var hon befinner sig är viktiga beståndsdelar när kyrkan ska kommunicera med sin samtid.
