Advent betyder ankomst men tolkas lika ofta som väntan. Det är visserligen två år kvar till nyåret 2012 då den gemensamma framtidens kyrka enligt plan ska stå klar. Men 2010 blir ett år av väntan då mycket av det nya redan bör komma.

Arbetet med den gemensamma kyrkan präglas av den blandning av snabbhet och tröghet, av entusiastiska genombrott och eftertankens och orons bakslag, som brukar utmärka alla stora förändringsprocesser.
Vi fick vänta ganska länge på möjligheten att säga principiellt ja. När den kom vid samfundskonferenserna i maj i fjol, blev stödet starkare än väntat. Sedan tog det tid att få ihop de praktiska arbetsgrupper som skulle föra den konkreta utvecklingen vidare. Men väl på plats en bit in på hösten, verkar de ha arbetat snabbt och entusiastiskt. Redan om bara ett par veckor ska de komma med konkreta förslag.
Kritiker till processen att skapa en ny kyrka hävdar inte sällan att arbetet skulle ta kraft från det enda väsentliga – att predika evangelium och leda människor till tro på Jesus Kristus. Det kan låta bestickande men är ändå fel. Till människor som säger sig vilja leva utanför församlingen och klara sin tro själva, har våra samfund och församlingar alltid sagt att det må vara vackert tänkt men går inte. Tron behöver det stöd och sammanhang som församlingen utgör. Och den ensamma församlingen på en ort står också i ett större sammanhang i Sverige och världen.

En kyrka behövs alltså. Drivande bakom vår gemensamma process mot en ny kyrka är den mängd församlingar som redan gått samman lokalt och tillhör två eller flera samfund centralt. De har under nu ganska många årtionden just koncentrerat sig på det enda väsentliga i sitt närsammanhang. Men de inser att bara detta inte håller i längden. Dubbelanslutningarna blir förvirrande och ofrivilligt ansvarslösa vad gäller engagemang i samhälle och omvärld. Och varför ska vi inte vara ett som kyrka nationellt, när vi är det som församling lokalt?

Själva processen att skapa en ny kyrka innebär också fördjupad diskussion och engagemang i vad det innebär att vara kristen och kyrka. Den tvingar oss att se tillbaka på våra traditioner. Vad har de tre kyrkoskapande samfunden betytt historiskt och sett som sin särskilda uppgift och gåva och vad av detta är fortfarande av vikt och måste föras vidare?

I dag verkar frikyrklig mest ha blivit ett epitet för vissa bestämda gudstjänstformer, bibeltolkningar och privatmoraliska uppfattningar. Det är något som framför allt återfinns i andra sammanhang än den gemensamma framtidens. Men för inte så väldigt länge sedan talade just baptister, metodister och
missionsförbundare stolt om att de var frikyrkliga, inte frireligiösa eller något än värre. Deras samfund var fria kyrkor utan bidning till staten som människor som kommit till tro frivilligt
anslöt sig till. De förkunnade personlig tro, omvändelse och socialt ansvar. De värnade om människors frihet att själva tolka bibel och tro, att tänka kritiskt och ta demokratiskt ansvar i samhället.

Här finns den historiska kärna vi måste be och verka för att den lever vidare i den nya kyrka vars ankomst vi väntar.

ANDERS MELLBOURN¶