Det kallas en ”mockbuster” – en film som är gjord i all hast för att härma en storfilm och lura godtrogna tittare som tror att det är originalet de ska se. Just nu ligger en sådan film på topplistan på bland annat Itunes och SF Anytime, sajter där man kan hyra filmer via internet. Fusk-filmen heter Operation Dunkirk. Första ordet på filmbilden är skrivet med pyttesmå bokstäver för att få så många som möjligt att tro att det handlar om stjärnregissören Christopher Nolans hyllade Oscarsfavorit Dunkirk. En film som fortfarande går på bio, och som därför inte kan hyras än. Ändå har så många gått på bluffen att den hamnat på topplistan. Jag är en av de godtrogna.

Längtan efter att se en av årets mest omtalade dramer trumfade helt enkelt omdömet och de kritiska kontrollfrågorna. Istället serverades vi en riktig kalkon till krigsfilm. En sådan där nazisterna njutningsfullt torterar sina offer hånskrattandes på bruten engelska, och där de brittiska hjältarna på flykt gång på gång stannar upp och säger gentlemannamässiga livsvisdomar till varandra med tårade ögon.

Vi människor blir visst gärna lurade. I Kristianstadsbladet läser jag om en man med stora behov att dra in pengar till droger som säger sig tjäna 20 000 kronor om dagen på att sälja mobiltelefoner på Blocket. Telefoner som i själva verket inte finns, men som folk swishar betalning för i förskott för att inte missa chansen till en riktigt bra affär. Och enligt polisens nationella bedrägericenter luras varje år upp till hundra personer efter att ha nappat på så kallade Nigeriabrev, där man utlovas en stor summa pengar som dock kräver några ”mindre summor i administrativa avgifter” för att lösa ut. Avgifter som ibland når sexsiffriga belopp innan fallen hamnar hos polisen.

 Det är lätt att peka finger åt den som går på en nit. Men att göra det är en del av problemet.  Amerikanske professorn Arun Vishwanath har ägnat sig åt att forska på varför även vana användare går på internetbedrägerier. Han menar att människor fattar sina beslut baserat på tidigare erfarenheter. Har man använt tjänster som fungerar på ett visst sätt och det har gått bra är man mindre uppmärksam på fejkade tjänster som ser likadana ut. Och bedragarna blir mer och mer sofistikerade och anpassar sitt kattguld efter dagsaktuella habegär och internetvanor. Den som luras av en bedragare drar sig ofta för att anmäla på grund av skamkänslor. Men att prata om det är också att varna andra, säger Vishwanath.

I mitt fall kostade det 49 kronor och en förlorad filmkväll. En läxa som går att leva med. Men bedrägerier kan vara ödesdigra.  Inte bara kan de leda till personliga tragedier, ibland orsakar de till och med inbördeskrig.

Jag spenderade nyss en oförglömlig septembervecka i Albanien. Landet som in på 90-talet var en av världens mest slutna diktaturer. Bland öde stränder, med vatten skiftande i alla nyanser av blått, och hisnande bergsvägar finns en både fascinerande och sorglig nutidshistoria. Vår hostel-värd Arian berättade en sen eftermiddag hur landet relativt odramatiskt störtade diktaturen och införde fria val.

Men albanernas längtan efter att lämna fattigdomen, och det nya demokratiska styrets blinda satsning på marknaden skapade ett annat monster. På knappt två år, i slutet på 90-talet investerade mer än två tredjedelar av landets befolkning allt de ägde och hade i ett gigantiskt pyramidspel. Mot löfte om 20 procents avkastning hade de intecknat hus och boskap. Men alla pengar som sattes in användes till att betala ut vinster högst upp i pyramiden. Maffian, några få bankmän och en rad korrupta politiker kammade hem miljardbelopp i dollar, medan ett par miljoner albaner förlorade allt när pyramiden rasade och bankerna ställde in betalningarna.

Till och med i vår lugna by Himare, plundrade desperata människor militärens vapenlager och gick ut på gatorna. Protesterna växte snabbt till ett mindre inbördeskrig där över 2000 albaner dödades, regeringen störtades och till slut fick FN-trupper sättas in.

Vi var helt enkelt inte så bra på marknadsekonomi, suckar Arian. Ingen ville ta reda på hur det var möjligt, för alla behövde pengarna. Hoppet om klippet. Så länge det lever hos oss skapas ständigt nya bedragare och nya bedragna. Motmedlet är att erkänna att vi blivit lurade och varna andra. Men också att ställa oss de kritiska frågorna som min 9-åring kom hem från skolan och berättade att hon lärt sig ställa: Vem? Vad? När? Varför? Hur?