Som ett eko från 1940-talet mördas återigen judiska barn och vuxna i Europa. I mars 2012 och januari 2015 dödades i Frankrike sammanlagt tre barn och fem vuxna. I maj 2014 dödades fyra vuxna i Belgien och nu senast: en judisk man skjuten till döds utanför synagogan i Köpenhamn.

En av mina arbetsplatser ligger vägg i vägg med en synagoga i Stockholm, och jag sveper ofta med blicken när jag passerar där. Under några sekunder upplever jag en rädsla att själv bli drabbad av ett attentat, men för många judar i dagens Europa är detta en ständig fruktan. Hot och glåpord har blivit vardagsmat vilket uppmärksammats i SVT:s Uppdrag granskning som skildrat situationen i Malmö. Samtidigt är det ett faktum, vilket bland andra författaren Anita Goldman påpekat, att det fortfarande är procentuellt sett större risk för en judisk man eller kvinna att drabbas av ett attentat i själva Israel, trots att israeliska politiker påstått motsatsen.

Finns antisemitismen också i våra kyrkor? 1986 kom avhandlingen Kristustolkningar i svensk 1900-talskonst, där Elisabeth Stenborg visade vilket motstånd det fanns i kyrkosverige när Jesus ansågs bli avbildad alltför judiskt. Bror Hjorth och andra konstnärer fick våldsam kritik när de försökte lyfta fram Jesu judiska hemhörighet. En viss pastor Algård ställde upprört frågan i Svenska Dagbladet 1913: ”Hvarför framhäva de judiska dragen? De verka främmande på våra små.” 

Har även svensk frikyrkorörelse präglats av denna antijudiskhet? Kanske det räcker med att studera frikyrkornas altarmålningar, där Jesus tenderar att bli avbildad med ljus hy, ljusbrun eller rentav blond hårfärg och dessutom blå ögon.

Påsken närmar sig och vi möter berättelserna om Jesu lidande och död. En del av oss reagerar säkert på Johannesevangeliets kategoriska begrepp ”judarna”, som används hela 70 gånger i evangeliet för att beskriva Jesu motståndare. När de andra evangelierna skildrar Jesu konflikt med fariséerna och sadukéerna, väljer Johannes-evangeliet ordet ”judarna” i stället . Teologen J Louis Martyn menar att förklaringen var en konflikt inom judendomen på 90-talet e Kr där de kristna blev uteslutna ur den judiska trosgemenskapen. De kristna tog då avstånd från synagogan och det judiska blev helt enkelt förknippat med dem som inte accepterade Jesus. Det handlar alltså inte om ett förakt mot judisk historia och etnicitet, utan härstammar från en intern konflikt mellan två judisktorienterade grupper, varav den ena kallar sig kristen

Teologen Jesper Svartvik undrar i boken Bibeltolkningens bakgator (2006) varför den svenska bibelkommissionen använder just begreppet ”judarna” i den senaste översättningen. Det grekiska uttrycket hoi Ioudaioi är svårtytt men har en tydlig retorisk koppling. Det handlar om Jesu religiösa motståndare och inte det judiska folket. Att bibelkommissionen valde det laddade uttrycket ”judarna” är teologiskt lättsinne enligt Svartvik.

Snart är påsken här. Låt 2 000 år av det judiska folkets smärtsamma historia i Europa få finnas med när vi på nytt lyssnar till berättelsen om hur en judisk människa plågas och dör. Den berättelsen är mer aktuell än någonsin.