Mitt i hjärtat av Södermalm, på Mariatorget, ligger Sankt Pauls församling. Det är en av Sveriges äldsta metodistkyrkor, byggd i nygotisk stil och omgiven av en liten trädgård.

Nu är kyrkan till salu. Församlingen har upplösts efter att medlemmarna blivit färre och färre. 

Men beslutet att sälja borde ifrågasatts av modersamfundet Equmeniakyrkan.  Vi lever i en tid av ökad urbanisering och Equmeniakyrkan borde se på denna utveckling som en möjlighet och inte som ett hot. Storstaden är en smältdegel av idéer och nytänkande. En plats för liv, pluralism och mångfald. Men också en plats med längtan efter gemenskap, rum för existentiella samtal och andlighet. Inte minst är det en plats med enorma diakonala och sociala behov i form av utanförskap, segregation, hemlöshet och missbruk. 

Det gamla Missionsförbundet var på många sätt en landsbygdsrörelse. Missionshusen och missionskyrkorna låg tätt i byar och på småorter. Med urbanisering och utflyttning har dessa missionshus, kapell och kyrkobyggnader stängts eller byggts om till fritidshus. Nu ser vi samma utveckling för Equmeniakyrkans lokala kyrkor och församlingar i storstaden. I Stockholms innerstad har Elimkyrkan och Trefaldighetskyrkan med centrala lägen i stadsdelen Östermalm redan sålts. Och nu S:t Paulskyrkan. Det är en katastrofal utveckling. Var och hur ska Equmeniakyrkans vision och mission omvandlas till konkret och praktisk handling om inte i storstäderna? Se på Katarina kyrka, Svenska kyrkans församling på Södermalm, där drivs idag en mycket framgångsrik verksamhet med socialt företagande, byggd på tolvstegsrörelsens principer, som bland annat finansieras av EU medel.  Förutom det sociala arbetet är kyrkan en välbesökt mötesplats för gudstjänst, kultur, existentiella samtal och dialog. 

När små och tynande innerstadsförsamlingar inte längre har möjlighet att driva verksamhet och kyrkofastigheter behöver Equmeniakyrkan på riks- och regional nivå inse att dessa kyrkor med centrala lägen mitt i storstaden, har avgörande betydelse för hela samfundet. 

Efter nyheten om försäljningen blossade en kritisk diskussion upp på sociala medier.  Det förekom många kreativa förslag på hur kyrkobyggnaden skulle kunna räddas, exempelvis närmare samverkan med Sociala missionen, statliga verksamhetsstöd, samverkan med Teologiska högskolan och så vidare. Det skulle också vara möjligt att se storstadsförsamlingarna som pionjärverksamhet och därmed låta dem få större del av Equmeniakyrkans centrala medel under en övergångsperiod. Också Immanuelskyrkans och Equmeniakyrkans fastighetsbolag skulle kunna vara med i ett samtal om framtiden.  

Kyrkans visioner behöver också kombineras med reella ekonomiska förutsättningar. Vi behöver helt enkelt också den gamla frikyrkliga ”Gnosjöandan” - med kunskap och intresse för entreprenörskap och nytänkande, för att möta dagens utmaningar. Då finns alla möjligheter för Equmeniakyrkans församlingar att vara centrum för framtidens viktiga mänskligt gemenskap och uppdrag, utvecklad på evangeliets grund, mitt i de växande storstäderna.