Under en enda natt räddades över 7000 flyktingar från en säker död. De flydde i mörkret, trängdes i fartyg, i småbåtar, i fiskebåtar. De flesta hann inte få med sig några ägodelar, och de visste inte vad de flydde ifrån, mer än att flykten var deras enda hopp att överleva. En av räddarna berättar att en mindre fiskebåt fylldes av 189 flyktingar på en gång, nerstuvade i lastrummet. Resan var inte så lång, men många var väldigt illa medtagna när de kom fram. Särskilt minns räddaren en liten bebis, endast några timmar gammal, som bara precis lyckades överleva den dramatiska flykten. 

Natten var den 1 oktober 1943 och de som räddades var danska judar. Hitler hade gett order om att de också skulle inkluderas i ”den slutliga lösningen”. Men danska och svenska myndigheter, i samarbete med ledande danska nazister och en mängd frivilliga räddare lyckades under bara några få dagar hjälpa flyktingarna, via de danska hamnarna, över till säkerheten i Sverige.

Historien om det danska folkets spontana reaktion och hjälp vid det här historiska tillfället har berättats om och om igen och lever fortfarande kvar i minnet hos många som överlevde Förintelsen. Och det är en viktig historia. Därför att den berättar att medmänsklighet och moraliskt ansvar kan löpa från enskilda individer till högsta politiska nivå, trots stora risker för alla inblandade.

När fiskemännen fyllde sina båtar och seglade över sundet 1943 fanns inga internationella regelverk för flyktingars rättigheter. FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kom fem år efter räddningsaktionen – som en följd av andra världskrigets fasor. Där står att var och en har rätt att söka och åtnjuta asyl i andra länder. Vi skulle kunna tolka det som att världen i och med införandet av asylrätten velat göra det som hände i Danmark till en universell norm. Genom deklarationen om de mänskliga rättigheterna enas vi om vad det innebär att vara människa och inte minst – medmänniska. Mer än 70 år senare kan vi se att ambitionen inte infriats. Tvärtom. Europa har förvandlats till ett fort, och Medelhavet till en massgrav.

Vi har skapat ett system som på pappret ger viktiga rättigheter till människor som, precis som de danska judarna, flyr för sina liv. Men i praktiken är allt annorlunda. Istället för att lägga sina liv i händerna på en välvillig kedja av människor, med syfte att hjälpa till säkerhet, lägger dagens flyktingar sina liv i mycket mer osäkra händer.

Där de flyende i oktober 1943 mötte välvilja och gästfrihet vid sin slutdestination, möter dagens flyktingar säkerhetsutrustning och taggtråd. Genom murarna förnekas desperata människor den rätt vi på pappret gett dem.

Asylrätten är viktigt, för det betyder att vi som lever i en priviligierad del av världen har skyldigheter. Men det krävs politisk vilja, moraliskt ansvarstagande och solidaritet för att möjliggöra rättigheterna. Berättelsen om natten 1943 är viktig. Men vi har en tendens att lägga vår medmänsklighet i historien.

Vilka historier ska vi berätta om 20 år? Att vi duckade för taggtråden och döden i Medelhavet? Solidariteten får inte vara vår dåtid, den måste vara vår nutid, för alla dem som behöver den i dag.