Nästa vecka är det 40 dagar kvar till påsk och på onsdag, askonsdagen, inleds den traditionella fastan i stora delar av den kristna världen. Den kunskapen tycks  saknas i Sverige och fettisdagen uppfattas snarare som en efterlängtad premiär för sex veckors regelbundet ätande av semlor. Det korrekta namnet är väl egentligen fastlagsbullar, men svensk konditoribransch lär medvetet ha lanserat begreppet semlor för att inte tidsbegränsa ätandet. En fett lyckad kampanj i så fall!

Vi svenskar gillar sötsaker och äter mest godis i hela Europa. När nu äntligen julgodiset börjar ta slut i våra skafferier, är det alltså dags att stoppa i sig närmare 50 miljoner vetebullar med grädde och mandelmassa. Naturligtvis får detta konsekvenser för våra kroppar. Tidningen Metro presenterade i november en sammanställning av statistik från bland annat Statens folkhälsoinstitut som visade att 49 procent av alla svenskar är överviktiga. Sedan slutet av 1980-talet väger varje person i genomsnitt nästan fem kilo mer.

Samtidigt finns det risker med att problematisera ätandet, eftersom inte minst unga människor lätt fixeras vid sin kroppsvikt och istället drabbas av ätstörningar. Oavsett om vi äter för mycket eller för litet, behöver vi stöd som hjälper oss att sätta rimliga gränser. Den kristna gemenskapen och den gamla traditionen med fastan borde kunna vara en stor resurs i det sammanhanget. Att finna stöd och uppmuntran när man försöker förändra sitt liv. Att arbeta med sina tankar för att inte söka tröst i maten. Att få möta andra människor i en gemenskap som ärligt erkänner sin kamp mot frestelser av olika slag.

Är vi som är aktiva i en kyrka bra på att avstå? Finns det en strävan efter enkelhet i vår livsstil? Här har vi mycket att lära av andra kristna traditioner och utmana våra egna bekväma medelklassvärderingar.

I stor grad är detta en angelägenhet för oss som är ledare och predikanter. Inte för att visa upp någon slags duktighet och alltid känna trycket att vara förebild. Snarare handlar det om ett förhållningssätt i predikstolen där vi själva vågar avstå från det invanda och ge oss ut på osäkert vatten.

En sex veckors fasta för en predikant kanske handlar om att våga avstå sina egna favoritcitat. Kanhända är det dags att sluta citera Dietrich Bonhoeffer och faktiskt problematisera att han valde våldets väg genom att stödja attentatet mot Hitler? Kanske kan Astrid Lindgren få vila ett tag då hennes mest populära berättelser i stor grad skildrar ett enkulturellt Sverige som varken benämner invandrare eller frikyrkliga.

Att avstå från det invanda skapar tomrum. Men i tomrummet finns också möjlighet formulera teologi som berättar om kristen tro i ett mångkulturellt Sverige. Som uttrycker hopp i människors kamp mot övervikt, ensamhet eller utanförskap. Som hjälper oss att formulera budskapet om fred, när så många är beredda att överge sina pacifistiska ideal som en följd av Isis härjningar och Rysslands militära upprustning.

Det finns sannerligen stora utmaningar för den som vill och vågar. Kanske läge att ladda upp med två fastlagsbullar på tisdag? Sedan börjar fastan.