Om vi inte klarar det är risken att vi förlorar förmågan att känna och agera medmänskligt. För hur ska vi orka leva utan att släppa in det ljusa? Och vad blir vi för människor om vi hela tiden blundar för mörkret?

Tidigt på morgonen förra veckan skyndade jag mig genom ett kylslaget Stockholm för att se Luciafirandet i Immanuelskyrkan. Med andan i halsen kom jag sent in i kyrksalen. Men knappt hade jag satt mig förrän musiken, stämningen och ljuset trollband mig. Under resten av dagen var det som om ljuset och stämsången stannade kvar inuti mig. Som ett rum av tacksamhet över allt det vackra och trösterika människor förmår att skapa.

Samma eftermiddag kom rapporterna från Aleppo. Från köksradion strömmade berättelserna om människor som inte kan fly undan bomberna, om föräldrar som bär sina döda barn genom spillrorna av sin hemstad. Jag kände sådan djup förtvivlan, sådan ilska och sorg. Förtvivlan över allt mörkt och ondskefullt som människor också förmår skapa. Min impuls var att stänga av för att slippa höra, slippa känna barnens rädsla. Slippa tänka på hur det hade varit om det var jag, om det var mina barn. 

Att stänga av och att rationalisera bort det svåra är en lockande, men bedräglig väg att gå. För det är att avhumanisera andra människors lidande. Samma dag som rapporterna från Aleppo var som mest intensiva propagerade debattören Ann Heberlein i en välspridd text för att inte ge pengar till tiggare. För den som ger har som främsta syfte att få känna sig moraliskt överlägsen, som en god människa. Givaren köper tjänsten ”känslan av godhet” av tiggaren, istället för att lösa problemet, menar Heberlein. Och plötsligt blir ett livsöde av diskriminering, utsatthet och social misär att vara entreprenör  i tjänstesektorn.

Och jag tänker att det finns många sätt att värja sig, för den som vill slippa känna, eller ta in andra människors smärta. Att rationalisera. Men det minsta vi kan göra, det allra minsta – är som Majgull Axelsson skriver i förordet till boken Rosario är död – att inte blunda. Boken är en smärtsamt välskriven skildring av barnprostitutionen i Thailand. Den är olidlig i sin brutalitet, och för oss som slipper leva i det mänskliga helvete som dessa barn varje dag genomlider, så är det minsta vi kan göra att inte blunda. Eller stänga av radion. Eller avhumanisera, och rationalisera bort. Det minsta vi kan göra är att lyssna. 

Men jag tror att vi som vill behålla vår empati, som vill fortsätta försöka lyssna, också behöver strategier. Och bland de viktigaste är insikten om att vi kan och ska, bära och vara i, flera olika känslorum samtidigt. Vi måste samma dag kunna glädjas över luciasångerna och sörja över krigets offer. 

För den motsättning mellan viljan att göra gott och vikten av att göra rätt som Heberlein och andra ställer upp är falsk. Den är en rationalisering. Att ständigt möta och att ständigt se den människa som behöver vår hjälp är att möta verkligheten. Oavsett om vi möter henne utanför Coop eller genom ett radioreportage från Syrien. Det är att träna oss i empati. Det är att gå några steg i en annan människas skor. Det är smärtsamt, men utan empati kan vi knappast navigera mellan det goda och det rätta. Utan förmågan till empati förlorar vi känslan av att det också är nödvändigt att försöka hitta ”det rätta”.

Det finns också en plats mitt mellan inlevelseförmågan och handlingskraften, där jag och många med mig fastnar. När vi förstår med alla våra sinnen hur det måste varit för Maria att nekas husrum så nära inpå förlossningen på julnatten. Vi känner hennes oro och rädsla. Vi känner till och med skammen av att vara så oönskad, så oviktig. Trots att vi förstår så förmår vi av olika skäl inte göra det vi vill för alla Marior som behöver vår hjälp. 

Ett par dagar efter Lucia var jag tillbaka i Immanuelskyrkan för att hämta något jag glömt. På väg in möttes jag av några kvinnliga EU-migranter.  Vi hälsade och jag förstod att de kom hit för att värma sig en stund, få sitta ner, dricka vatten och gå på toaletten. I detta finns det så mycket tröst för den individuella otillräckligheten. Vi är inte ensamma. Genom våra församlingar erbjuder vi människor Jul i gemenskap, genom Sveriges kristna råd samlar vi oss kring juluppropet för en humanare flyktingpolitik. Som land ökar vi det humanitära biståndet. Men om vi stänger av. Om vi rationaliserar bort. Om vi blundar och slutar lyssna. Då kommer känslan av otillräcklighet leda till verklighetsflykt istället för handling – också i det gemensamma.

Vi kan både glädjas över julsångerna och sörja över krigets offer, just den förmågan måste vi vara rädda om. Genom att behålla dörren öppen till våra känslorum kan glädjen över ljuset och sången och allt vackert människan skapar bli en kraft i vreden över världens orättvisor. Och vreden kan få sin vila i tacksamhet över det vackra.