Historiskt sett har frikyrkliga församlingar i Sverige haft en väl utvecklad verksamhet för ”inre mission”. Självbilden var ”väckelserörelse” med utåtriktade sammankomster flera gånger i veckan, bred musikverksamhet, söndagsskola och ungdomsföreningar, etc. Nyckelpersoner var evangelister och predikanter i mängd.

Allt detta var fungerande modeller och strategier för sin tid. Hur förverkligas då evangelisationsuppdraget idag, då förutsättningarna är förändrade? Vilken självbild har församlingarna nu när det gäller evangelisation?

Nyligen var det ett stort pådrag i Stockholm, kallat Awakening Europe, som ville blåsa liv i evangelisation och då genom massmöten. Arrangörer var ett en ny organisation som kallar sig GODfest Ministries, i samarbete med ett sextiotal lokala församlingar.

Är sådana event en bra förebild för evangelisation i nutid och för mobilisering av kristna? Och stämmer verkligen påståendet att Sverige är världens mest sekulariserade land? Det användes i varje fall som motivering för detta arrangemang.

Det stora intresset samma helg för påvens besök i Skåne ger en annan bild av Sverige. Religion har blivit allt synligare i samhället, och allmänhet och media frågar nyfiket efter hur tro och traditioner fungerar. Dessutom är det allt fler som inser att sekularism också är ett slags religion.

Visst är det imponerande med ett kristet event på Friends Arena som samlar uppemot tjugotusen besökare. Och på bildskärmar stod uppmaningar om ännu större framgångar: ”Tro Gud om hundra miljoner själar” och ”Stör det normala” (men på engelska).

Talarnas budskap och sammankomstens liturgi hade prägel av trosrörelse och Torontoväckelse på 1990-talet, delvis mixat med metoder från Billy Grahams väckelsekampanjer. Som kyrkovetare skulle jag säga att detta var ett tydligt exempel på neopentekostal kristendom, alltså inte klassisk pingströrelse eller karismatisk förnyelse eller svensk folkväckelse. Sådan neopentekostal tro och praxis är på stark frammarsch i världen och i Sverige.

På Friends Arena blev till och med ”väckelse” något människan själv skapar, exempelvis när alla uppmanades att sträcka händerna uppåt, och Anden skulle falla när predikanten ropade ”Fire” (eld) tre gånger.

Syftet med att beskriva detta är inte att kritisera utan att locka fler in i en spaning efter motiv och modeller för frimodig evangelisation. Här hade ändå församlingar och enskilda tagit missionsuppdraget på allvar, även om det skedde med teologi och metoder som är främmande för den kyrka jag tillhör. Awakening Europe har på sitt sätt avslöjat bristen på evangelisationsiver i många församlingar och aktualiserat frågan om vad evangelisation innebär i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. För att belysa den frågan kan en jämförelse med moderna så kallade kommunikationsstrategier vara nyttig.

För Svenska kyrkan är målet med all deras kommunikation att svenskar ska få en ”positiv relation till” Svenska kyrkan och känna glädje över dess ”kärnvärden: närvaro, öppenhet och hopp”. I en plan för evangelisation måste det finnas större och djärvare mål, eftersom syftet är att vittna om kyrkans tro på ett sådant sätt att det leder till omvändelse och tillit till Jesus Kristus som herre och frälsare.

Enligt kommunikationsstrategin ska alla konsekvent använda samma logotype och grafiska profil, oavsett om verksamheten sker i Stockholm eller på Hönö. Men när det gäller evangelisation bör det omvända gälla. Då ska formerna och språk underordnas den konkreta situationen och platsen. Det är endast så som en församling kan vara ett trovärdigt tecken och redskap för Guds rike i sitt sammanhang.

I vår medialiserade kultur finns risken att de kristna församlingarna vill kommunicera mer än evangelisera. De vill alltså i högre grad motivera och prisa sin närvaro i samhället än räcka det evangeliet i ord och handling. Idealet blir att hamna högt upp på listan över präktiga institutioner i samhället, inte att få lyssna till vittnesbörd från människor som blivit förvandlade av mötet med Jesus.

Medialiseringen riskera också göra evangelisation till trendig kommunikation med skickliga kommunikatörer. Det var evenemanget i Stockholm nyligen ett tydligt exempel på. Men uppgiften att informera är ett annat än att vittna om ”det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord” (Första Johannesbrevet 1:1).

Försiktighetsmått och krismedvetenhet i kommunikationsstrategierna behöver i evangelisation motsvaras av tydlighet, djärvhet och samtidsanalys. Utmaningen är att inte sätta sig själv som kyrka i fokus, som många moderna kommunikationsstrategier gör. I evangelisation är förhållningssättet till Jesus Kristus det helt avgörande.

Dessa jämförelser förringar inte behovet av kommunikationstänk i församlingar. I nutidens informationsflöden är sådana strategier nödvändiga. Problemet är att det inte blivit lika självklart med tydliga mål och medel för evangelisation. Equmeniakyrkan saknar en genomtänkt evangelisationsstrategi, trots att man vill vara en församlingsgrundande rörelse. Man kan inte nöja sig med att hänvisa till varje enskild kristens vittnesbörd i vardagen eller att kyrkan är öppen för alla. Uppdraget att evangelisera är lika fundamentalt i en kyrka som att fira gudstjänst och ha diakonal verksamhet.

Enligt Jesus ska kristna ständigt be om fler arbetare till ”skörden”. Att dela sin tro med andra är att själv bli ett bönesvar. Det uppvaknandet pågår nu.