”Det här är komplicerat och något vi alla måste förhålla oss till och lära oss av, hela tiden. Framför allt är Twitter ett trubbigt instrument som lätt kan missförstås.”

Så säger Svenska kyrkans kommunikationschef i Stockholms stift efter att biskop Eva Brunne fått över 500 kommentarer på en tweet, där hon berömde statsminister Löfvens hantering av Transportstyrelsekrisen. En av hennes argaste kritiker var Liberalernas partiledare Jan Björklund som frågade ”om inte statskyrkan var avskaffad”. 

Trots att Sverige är ett av världens mest sekulära länder så fortsätter kyrkoledarnas agerande att väcka känslor – och starkast är känslorna på nätet. Europaparlamentarikern Jakop Dalunde (MP) undrar hur det kommer sig att Brunne får löpa gatlopp för sitt beröm av en rödgrön statsminister medan hennes biskopskollega Fredrik Modéus hyllas för sin twitterkommentar att centerledaren Annie Lööf ”talar evangelium i kampen mot rasism och intolerans”. Kanske ligger skillnaden i att Brunnes tweet berörde något för kyrkan så främmande som regerings­ombildningar medan Modéus tweet handlade om evangeliets budskap att hjälpa sin nästa? Oavsett vilket är tonläget i allmänhet, och på nätet i synnerhet, onödigt högt och löjligt aggressivt. Förmodligen skulle vi alla må bra av att samtala mer, debattera mindre och att gå varandra till mötes i en trevlig ton. Här skulle man önska att politiken kunde lära av kyrkorna men tyvärr har det nog blivit precis tvärtom.

Också mellan trossyskon kastas angrepp och påståenden hejvilt. Är det inte kors som ska plockas ner så är det medlemmar utan ”rätt” tro och pastorer som inte kan läsa sin bibel. Också rykten om andra trossamfund och företrädare sprids med en löpelds hastighet och detta trots att teologer, om några, vet att ordets makt är både en möjliggörare och en förgörare av mänsklig värdighet. På Twitter vinner den som uttrycker sig kort och vasst. Det premierar dem som på skolgården ses som mobbare och missgynnar den som tänker först och skriver sedan. De sociala medier som möjliggjort direktkontakt mellan medborgare och makthavare och som inbjudit till ett öppet och lekfullt samtal har med åren förvandlats till både domstol och bödel. På vägen har vi tappat både källkritiken och förmågan att samtala på ett trevligt sätt. Självklart ska vi kunna tycka och vilja olika men det vi ser idag är något helt annat. Vi har kvinnor som skräms bort från sociala medier efter hot om våldtäkt, vi har hbt-profiler som inte längre vågar yttra sig efter dödshot och vi har muslimer som tystas efter att det skickats bilder på deras ansikte med skotthål i pappret.

Den brittiska tidningen The Guardian undersökte mönstren i läsarkommentarer som deras skribenter får. Resultatet är lika nedslående som tydligt. Åtta av de tio mest hatade skribenterna är kvinnor, de två männen på listan är svarta och en av dem är dessutom homosexuell. Så ser näthatarnas måltavlor ut både lokalt och globalt. Vi kan för ett ögonblick påminna oss om att de flesta av näthatarna aldrig vågar lämna datorskärmens skydd för att göra verklighet av sina hot men för den som drabbats räcker känslan av otrygghet och rädsla.

Men även bortom dessa vidriga avarter finns det en kultur där man tar heder och ära av varandra, misstolkar varandra medvetet och sprider rykten och fejkade nyheter för att förstärka sin egen världsbild. Ett gillande av ett oriktigt påstående eller en tumme upp för ett aggressivt personangrepp kan verka harmlöst för den som trycker på knappen men smärtar i hjärtat på den som hängts ut. Som kristna kan man vara lika bedrövad för dem som drabbas som oroad för vad hatet gör med hatarna själva. Kanske är det så att varje bokstav av hat dödar en bit av det som gör oss till medmänniskor?

Vad kan vi då göra för att göra rätt? Jo, vi kan alla ta ansvar för att kyrkorna är en plats för öppna samtal. Men för att samtalet skall kunna blomstra och vara öppna för alla måste vi hitta fram till det goda samtalet. Ett sådant samtal bör välkomna kritiska synpunkter men bannlysa lögnen. Ett sådant samtal bör se olika uppfattningar som en rike­dom så länge de framförs på ett respektfullt sätt samtidigt som hån byts ut mot humor.

Ett sådant samtal rymmer både den teologiskt bildade, den biblistiskt tvärsäkre och den som trevande söker svaren. Ett sådant samtal pekar inte ut utan ställer frågor och söker svar. Ett sådant samtal försöker inte vinna prestige utan strävar efter att bygga broar mellan olika ståndpunkter och slutsatser. Det som sägs i detta samtal skall vara anständigt nog att kunna framföra när man möts öga mot öga och det skall finnas utrymme att ta tillbaka det man skrivit och be om ursäkt. Sist men inte minst skall vi tänka källkritiskt och ta ansvar för det vi sprider vidare oavsett det handlar om margarin eller migration. Låt oss tänka kritiskt, låt oss impregneras av snällism och låt oss använda Den gyllene regeln som lagbok på nätet. Eller för den som så föredrar, var snäll och bete dig som folk.