Det finns naturligtvis asylsökande som medvetet tar risken att ”komma ut” som kristna, och därmed hoppas kunna öka sina chanser att stanna i Sverige. En slags rysk roulette, där avslag från svenska Migrationsverket kan vara lika med en kula för pannan i hemlandet.

Snart sagt alla präster och pastorer är medvetna om detta dilemma. Det är svårt, för att inte säga absurt, att tänka sig att någon som för egen snöd medlemsvinning skulle skicka en asylsökande i riktning mot en säker död.

Att det skulle försigå något medvetet systematiskt döpande, som exempelvis journalisten Merit Wager påstår i SvD, är en oerhört upprörande anklagelse.

Det är rimligt att en prövning sker av de skäl som en asylsökande uppger. Men det är viktigt hur detta sker, skriver Sveriges kristna råd i dag, onsdag, i ett öppet brev till Migrationsverket.

Konkret handlar det om hur man kan ställa frågor och närma sig en troende.  Den närmast hopplösa uppgiften är ju att bedöma om en individs övergång till kristendomen är äkta.

I dag ställer Migrationsverkets hundratals nyanställda jurister kunskapsfrågor som ibland tycks ha en avgörande betydelse för asylbeslutet.

Och, handen på hjärtat, hur många svenskfödda församlingsmedlemmar kan redogöra för Romarbrevet? Hur många vet exakt hur många böcker det finns i Nya testamentet eller känner till skillnaden mellan ortodoxa och protestantiska kyrkor?

Det här är inget nytt fenomen. I sitt öppna brev skriver SKR att man uppmärksammade frågan redan 2012 och att detta ledde till förändringar i Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om tro och trovärdighet, samt att ett antal utbildningar i frågan infördes.

Men även präster och pastorer behövde utbildning, alla intyg som asylsökande konvertiter haft med sig till Migrationsverket har inte hållit måttet. Sedan våren 2015 inbjuder SKR därför  präster, pastorer, diakoner och volontärer till kursdagar på temat ”Konvertiter i asylprocessen”. Ofta medverkar en representant från Migrationsverket.

Men SKR anser nu att även om det rättsliga dokument som styr Migrationsverkets arbete uttrycker en rimlig hållning, verkar det ändå som en del utredningar inte följt anvisningarna. I sitt öppna brev kräver SKR därför mer kvalitetssäkring och fortbildning av verkets tjänstemän.

Samtidigt konstaterar man att de allra flesta församlingar är mycket restriktiva innan de döper en tidigare muslim från ett land som tillämpar dödsstraff för konverteringar.

Men det går ju heller inte för en församlingsherde att i längden hindra en människa som uppriktigt längtar att bli kristen, från att döpas. Det vore att fullständigt gå emot det uppdrag han eller hon blivit kallad till.

Det är ett känsligt predikament som Sveriges kristenhet har att hantera. Och som de allra flesta ansvarstagande församlingar hanterar genom att, som SKR uttrycker det, ”leva i den tidiga kyrkans tid” med ett katekumenat, det vill säga en förberedelsetid inför dop och medlemsskap. 

Att många församlingar också i Sverige fått en nystart tack vare nysvenskar är ingen hemlighet.  En del församlingar i glesbygd har fått en verklig revival och ett nytt liv. Men någon statistik förs inte över konversioner. Och väl är väl det.

Det är trots allt en mänsklig rättighet att byta religion, fastslagen i bland annat Europakonventionen.

Det är också en mänsklig rättighet, om än kanske inte fastslagen i någon konvention, att få sin sak prövad av människor med insikter och kunskap i det ärendet gäller.  Det är förstås omöjligt att begära av tjänstemän i ett helt sekulärt samhälle. Men  utan grundläggande kunskap om vad som driver människor till Gud är det förmodligen lika svårt att rätt bedöma och upptäcka de falska konversioner som Migrationsverket säkerligen möter, alla de fulllt förståeliga sista-halmstrå-försök att så sin sak prövad.

Det vore väl ett skäl så gott som något för Migrationsverket att ta sig en extra funderare.