Seminariet på kyrkokonferensen diskuterade bland annat församlingens frihet och hur den förhåller sig till ”ett ömsesidigt beroende av varandra”, alltså kongregationalism versus konnektionalism. Saken ställdes på sin spets när kyrkoledaren Lasse Svensson frågade ombuden om en församling kan anställa ”vem som helst till pastor” – och vilka praktiska konsekvenser den friheten får?

I konferensen behandlades även flera motioner med samhällsanknytning. De många och engagerade inläggen om klimat, skapelse, kärnvapen och nedrustning uttryckte också en församlings- och kyrkosyn, fast indirekt. Församlingar som utgör Equmeniakyrkan vill betyda något i samhället och göra meningsfulla insatser som kan bidra till en bättre värld.

I den andan begärde ett ombud att få besked om kyrkans kommunikationsavdelning primärt var till för behov inåt i kyrkan, eller om huvuduppdraget var att göra Equmeniakyrkan till en röst i samhället som tränger igenom mediebruset. Något egentligt svar fick inte konferensen.

Genom historien har det verkligen tänkts och skrivits massor om kyrkors och församlingars organisation, ledning, verksamheter och ekonomi. Så också om Equmeniakyrkan och de församlingar som utgör den. Men allt för ofta glöms detta med ärendet bort. Vilket budskap har vi? Vad är vi som församling förpliktad att göra? Har vi i dag ett budskap som kan tända väckelsens eld?

Samtalen inom Equmeniakyrkan kan inte bara handla om former, utan det måste fokusera på det konkreta ärende som ger existensberättigande, alltså den linje som ger konturer åt kyrkan och identitet åt varje församling.

Med vilka nyckelord förstår i dag en församling i Equmeniakyrkan sitt ärende och sitt budskap? Om man googlar på några av församlingarnas hemsidor är svaret ganska oklart och tunt. De nyckelord jag fann var ”att skapa mötesplatser”, ”öppenhet”, ”kyrka för alla”, ”en mötesplats för alla”, ”en levande gemenskap”, vår vision är att göra Jesus känd, trodd och efterföljd”, ”hela livets kyrka”, ”dela tro, dela liv” – och förstås den devis som hela kyrkan har att ”mötet med Jesus förvandlar dig, mig och världen”.

Men vad står egentligen alla dessa nyckelord för i praktiken? Ett sätt att kritiskt pröva vilket angeläget ärende de ger uttryck för är att se vilket konkret ansvar församlingen faktiskt tar för processer i samhället och i enskildas människors liv.

Det unika ärendet uttrycks i de olika kristna traditionerna oftast med ett nyckelord. Kyrkorna i öst beskriver sitt ärende i termer av ”gudomliggörelse” (theosis), det vill säga att varje människa ska förvandlas och bli mer lik Gud. För kyrkor i väst, som har rötter i 1500-talets reformationer, är nyckelordet ”evangeliet” om Jesus Kristus. Man säger att församling finns där ”evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. I romersk-katolska kyrkan är ”sakrament” ett nyckelord för ärendet. Kyrkan ser sig själv som ett sakrament som ger sina medlemmar del av den nåd hon själv får från Gud.

I osäkerhetens, ensamhetens, konsumismens, signalpolitikens och klimathotens tid finns Equmeniakyrkan och dess församlingar. Samtalet om kyrko- och församlingssyn behöver sträcka sig längre och med konstruktivt sinne omfatta själva ärendet och budskapet till världen i dag. Frågorna om former för delaktighet, för samspelet mellan församling, region och hela kyrkan behöver alltid ses i ljuset av huvudärendet och det goda budskapet.