Att inte fastna i språket

Ibland tycker jag lite synd om de engelsktalande. De har den stora fördelen att ha det globala språket engelska som sitt modersmål och kan resa och utbilda sig under helt andra förutsättning än de flesta av oss andra.

Samtidigt tvingas de inte att gå utanför sin egen språkvärld och förstå vilken möda det innebär att lära sig ett nytt språk. Genom att de inte lever i flera språkvärldar får de svårt att upptäcka de olika språkens nyanser och begränsningar. De politiska förslag på språktest för ett svenskt medborgarskap som ibland dyker upp skulle väl drabba inte minst de engelsktalande i vårt eget land vars bristande svenska vi gärna har fördragsamhet med, till skillnad från de som talar spanska eller arabiska.

Jag tänker att denna motsvarande enspråkighet finns också i kyrkans värld. Några av våra samtida teologer varnar för att det största hotet mot Guds rike är kyrkans inre sekularisering. De är upprörda när man inom kyrkan använder uttryck från näringslivet som ”varumärke” eller ”kundfokus”. Att däremot använda högtravande teologiska begrepp går alldeles utmärkt, men när våra församlingsmedlemmar med gott anseende i företagssverige vill bidra i församlingsarbetet med sina kunskaper, så menar teologerna att detta förstör kyrkan. Det är beklagligt eftersom Jesus själv hämtade bilder från såväl ekonomi som handel i sina liknelser.

Jag möter ibland både inom teologin och akademin en språklig arrogans där man inte vill eller kan översätta och kommunicera centrala begrepp från sina fackområden. När jag undervisar mina deltagare på folkhögskolan är min erfarenhet att en person lärt sig något när den med egna ord kan förklara vad det handlar om och inte bara kan rabbla upp abstrakta begrepp. Om vi i kyrkans sammanhang blivit stumma av rädsla att inte använda de rätta teologiska eller bibliska begreppen, så går den enkla och trovärdiga berättelsen om kristen tro förlorad. Jag oroar mig inte så mycket för sekulariseringen inom kyrkan utan är desto mer bekymrad för att den folkliga kommunicerande tonen går förlorad. Det som en gång kännetecknade frikyrkorörelsen att med sångglädje och ett enkelt språkbruk gestalta evangeliet i en ny tid.

Valet av språkbruk är naturligtvis inte oväsentligt och vi ska sannerligen vara vaksamma mot kapitalismens och managementspråkets begränsningar och avarter. Men evangeliet är inte bundet till ett enda språk. Johannesevangeliet är ju i sig en översättning från den judiska till den grekiska språktraditionen vilket skapade konflikter mellan de första kristna där vissa ställde sig frågande om det verkligen var acceptabelt att beskriva Kristus med hjälp av den grekiska filosofins begrepp. Det är just möjligheten att kommunicera på olika språk och med olika bilder som gör evangeliet trovärdigt och då kan ekonomernas och juristernas språk, likaväl som hantverkarnas och förskollärarnas språk vara en resurs och inte ses som dess motsats till teologin.

Något som förenar den reformerta kristendomen (som Equmeniakyrkan präglats av) med både islam och judendom är ett mer eller mindre uttalat bildförbud. Det bygger på insikten om att så fort vi avbildar Gud begränsar vi Gud med våra bilder eftersom Gud alltid är större (1 Joh 3:20). Det var inte altartavlan som stod i blickfånget i baptistkapellen och missionshusen, utan predikstolen. Den sparsmakade användningen av bilderna i vår frikyrkotradition var ett tecken på att det talade ordet stod i centrum, men även denna betoning på orden har sina begränsningar, eftersom språket i sig begränsar våra tankar och vår förståelse av Gud. Detta gäller ju även teologins språk och en större ödmjukhet inför språkets begränsningar skulle vara klädsamt hos våra samtida teologiska skribenter.

Jag vill inte missuppfattas att jag skulle förakta kunskap eller behovet av en teologisk eller akademisk begreppsvärld. Det jag vänder mig emot är när ett teologiskt traditionellt språkbruk beskrivs som det enda sättet att uttrycka kristen tro. Inte heller vill jag tillskrivas uppfattningen att frikyrkorörelsens sätt att förmedla kristen tro skulle vara oproblematisk. De pietistiska dragen i vår tradition kan gå till överdrift där sentimentala livshistorier eller förkunnarens egen förträfflighet lyfts fram. Jag vill bara påminna om att teologiska språkpoliser var något som just den folkliga och demokratiska frikyrkorörelsen en gång vände sig emot, där konflikten Jesus hade med en religiös elit var en viktig förebild.

Bengt Kristensson Uggla, professor vid bland annat Teologiska högskolan, kom nyligen ut med den engelska översättningen av sin bok om teologen Gustaf Wingren. Bokens titel, Becoming Human Again, visar på Wingrens skapelseteologi och evangeliets utgångspunkt att Gud har skapat hela världen och inte endast kristendomen. Bengt Kristensson Uggla säger i en intervju (Kyrkans Tidning 48/2017): ”Många vill avgränsa sig mot samhället och bli ’ännu mer kristna’. Om Wingren levt hade han sagt att det är kätteri. Om du bara renodlar det specifikt kristna hamnar du utanför kristendomen.”

Frikyrkovärlden har levt med en kluvenhet att isolera sig från omvärlden och samtidigt, i egenskap av den äldsta demokratiska rörelsen, faktiskt engagera sig i samhället och åstadkomma politisk förändring. Om vi verkligen tror att Gud kallat oss att gestalta evangeliet i vår egen tid får vi inte stänga oss inne i en alltför trång kyrka. Vi behöver vårda den goda teologin och samtidigt utveckla den kommunicerande tonen där de många olika liknelserna hos Jesus blir en uppmuntran att skapa nya bilder och språkbruk. Jag associerar till den framlidne professorn Hans Rosling och hans passion att göra vetenskap begripligt. En av Roslings lärjungar, psykiatrikern Anders Hansen, sammanfattar i en intervju (SvD Perfect Guide 3/2 2018) den pedagogiska vision han delade med Hans Rosling: ”Ta bort allt krångligt mumbojumbo och förklara tydligt på ett sätt som känns i bröstet”.