Julberättelsen handlar mycket om att komma bort — och därmed ändå komma hem. Josef och hans trolovade tvingades av statsmakten bort från sin nordliga hemstad för att folkräknas i släktens ursprungsort, Betlehem. Men var egentligen inte Jerusalem Davids stad och Betlehem redan för 2 000 år sedan en yttersta förortsutkant söder om metropolen? Och inte ens i den bortersta förorten fanns annan plats än ett torftigt stall.
Att en ny Judakonung måste återfinnas i huvudstaden Jerusalem trodde helt logiskt de tillresande stjärntydarna från öster. Och när de frågade efter den nyfödde i maktens boningar bidrog de till den kristna tidens första katastrof — barnamorden i Betlehem då makten urskillningslöst rensade ut alla nyfödda gossebarn för att en utmanare i makten möjligen skulle finnas bland dem.

Jesus Kristus är våra livs och vår tros centrum. Men vi hittar honom och Gud i utkanten. I såväl samhälle som natur lever och utvecklas vi enligt maktens och tillväxtens logik. Julens budskap är att livets mening är en annan — att Gud finns i det svaga och outvecklade, att vi är kallade att leva i tjänst och gemenskap med varandra och så upptäcka tillvarons innersta.

Härmed inget ont sagt om den klassiska svenska julen hemma. Inför jul har vi i generationer färdats till våra hemstäder för att tillbringa helgen med far- och morföräldrar, mamma och pappa, syskon och barn. Julen har blivit familjesamhörighetens och de egna barnens högtid. Vi har stängt om oss och tagit oss välbehövlig och välmotiverad tid för varandra. Det stora övergripande perspektivet på julen har vi i bästa fall samtidigt fått till oss i kyrkornas advents- och julgudstjänster.

Men så här är det inte riktigt längre. För många har familj- och släktband blivit alltmer splittrade och komplicerade att hålla samman. Allt fler har råd med mer än julskinka och jul-klappar och väljer att göra den stora semesterresan — gärna med familjen — långt bort till sol och värme under julhelgen. Andra väljer att ta sig ännu en festkväll på stan på julafton.

Visst är vi många som fortfarande gläds åt och vill värna om familjegemenskapen i jul och den styrka och glädje för livet i vardagen den ger. Men utifrån trons grunder är det inte så mycket att säga om utvecklingen av julfirandet. I praktiken har det inneburit att vi tidigarelägger julen i kyrkan. Första advent är — särskilt i GF-samfunden — en större högtid än julnatten. Gudstjänstutbudet är begränsat både juldag, nyår och trettonhelg. Vi kan beklaga denna anpassning till tidsandan men den är förklarlig. Mest oroande är om den visar på en kyrka som är mer till för medlemmarna (de under julen bortresta) än för andra.

Samtidigt skulle vi gärna se att kyrkorna följde människor dit de far. Svenska kyrkan planerar nu omfattande nedskärningar i utlandsverksamheten. Men att stänga ned utlandskyrkor är väl det dummaste en folkkyrka kan göra i en globaliserad värld?

Den moderna semesterresan för oss långt bort i syfte att ge dagar av tillfällig hemlik trygghet. Julevangeliets oförsäkrade äventyr är farligare och en större utmaning. God jul både borta och hemma.

ANDERS MELLBOURN¶