Frågan återkommer varje år, därför att situationen återvänder varje år: Hur ska församlingens verksamhet se ut under sommarmånaderna? Under juni, juli och augusti fungerar det svenska samhället annorlunda än under övriga tider. Även om basal samhällsservice fungerar året om, så går mycken annan verksamhet på sparlåga under sommaren, och privat kan man då inte heller räkna med att närstående går att besöka.

Ledigheten är inte längre begränsat till fem semesterveckor, utan omfattar mer eller mindre hela den tid som landets barn och unga inte går i skola. Det och andra faktorer har lett till att livsmönstren i samhället förändras under den varma fjärdedelen av året. De som är bosatta i Sveriges rekreationsområden upplever en markant ökad folkmängd och ett livaktigt utbud av nöjen, konsumtion och kultur. På andra håll märks sommaren mest genom att så mycket är stängt eller nerdraget, och minst sagt folktomt.

Terminstänkandet präglar inte bara skolan och fritidssektorn, utan också kyrkornas verksamhet. Det mesta av ordinarie församlingsarbete – barn- och ungdomsaktiviteter, körer, studiecirklar, hemgrupper, seniorverksamhet, etcetra – ligger i regel nere mellan slutet av maj och början av september, eftersom folk ”vill vara lediga då”.

Är det inte hög tid att ifrågasätta detta terminstänkande? Svarar det verkligen mot församlingens uppdrag och identitet?

Självklart ska församlingens anställda ha sina semestrar. Det innebär att bemanning minskar, och ersättare ordnas för det som ändå måste pågå – gudstjänsterna och möjligheter till vigsel, begravning och stöd i kriser. Ett stort antal församlingar sänker också ambitionen att fira gudstjänst varje söndag och har mindre beredskap för själavård. På församlingarnas hemsida och i programbladet ser det kanske inte så torftigt ut; Några gudstjänster är gemensamma med andra församlingar och andra har ersatts av någon enkel andakt ute i naturen.

I praktiken gör ändå ledighetens krav att kontinuitet och djup i församlingens gudstjänstliv blir haltande. För de åretruntboende, som inte åker bort eller inte har semester, blir sommarmånaderna fattigare på tillfällen att be tillsammans, höra Guds ord och få nattvardens gåvor. Varför ska denna tid på året förknippas med andlig fattigdom och lättja? Att sommaren blivit en tid för ledighet betyder väl inte automatiskt att kyrkans folk ska ta ledigt från att be och söka Gud tillsammans?

I stället för terminstänkande kan man tänka på ett annat sätt. Fler människor har sommartid mer tid än vanligt att pröva kontakt med Gud i en kyrka eller att mötas för andliga samtal och bön. Är det då inte läge att i områden i Sverige som fylls av semesterfirare och resenärer intensifiera verksamheten med gudstjänst, samtal om kristen tro och möjligheter till själavård?  Och i områden där många barn, unga och äldre är hemma under sommaren är behovet av meningsfull verksamhet kanske mycket högre än under övriga året.

Många församlingar behöver ändra hur de ser på sommaren. Att skruva ner förväntningarna på att folk ska komma till gudstjänst under sommaren ger indirekt en bild av att folk vill slippa gudstjänst och att Gud tar semester från oss.

Frikyrkorna har en inspirerande historia om sommarhem, gårdar, läger och tältmöten som visar att man tidigare inte stängde ner utan förändrade verksamhetsformerna under sommaren så att de passade rådande läge. De flesta av dessa gårdar och mötesformer finns inte kvar, därför att förhållanden och behov har förändrats. Men vad skulle motsvarigheterna kunna vara i dag? Går något av de äldre formerna att förnya och användas i en ny tid?

Läs vad Christina Larsson rapporterar denna vecka! Ett viktigt nytänkande pågår i Equmeniakyrkan om vad det innebär att vara kyrka om sommaren. Förändrade livsmönster sommartid behöver i varje församling mötas med ett kreativt, missionellt tänkande, det vill säga som tillfällen att arbeta på annat sätt än annars med uppdraget att göra Jesus Kristus känd, trodd och efterföljd i den här världen.

Från det uppdraget vill vi väl ingen ta ledigt ifrån ens på sommaren.