När Finland och Sverige var nya medlemmar i EU i slutet av 1990-talet tog de initiativet till en ”nordlig dimension” i EU. De ville fortsätta att utveckla det engagemang i Östersjöområdet som snabbt vuxit fram i Norden efter Sovjetunionens fall.
I södra Europa var frågetecknen många. Nordområdena ansågs ligga långt från Europas centrum. Medelhavsområdet inbegripet hela den nordafrikanska kusten ansågs vara en mer naturlig del av Europa och EU. De ville därför åtminstone ha en sydlig dimension också. Resultatet blev Barcelonaprocessen och senare en Medelhavsunion som skulle främja samverkan mellan EU och grannarna i syd.
Sydeuropéerna hade en poäng. De stora städerna längs den nordafrikanska kusten har historiskt tillhört samma ekonomiska och kulturella sfär som metropolerna Rom, Aten och Istanbul.

Men utfallen i norr och söder blev ordentligt olika. Utgångsläget i de baltiska staterna för 20 år sedan var inte okomplicerat. En sönderfallande supermakt skulle avstå strategiskt viktiga delar av sitt territorium vid Östersjön som Ryssland historiskt alltid strävat att kontrollera. Där fanns viktiga installationer för de strategiska kärnvapnen. Här fanns starka spänningar i befolkningen mellan balter och etniska ryssar. I Skandinavien var oron stor för oberäkneliga strömmar av flyktingar i massor och organiserad brottslighet.
Men det gick bra. De nordiska staterna gav sig in i en fredlig kapplöpning om att erbjuda mest och bäst bistånd av olika slag — alltifrån leveranser av militärt material och uppbyggnad av banker och medier till investeringar i småindustrier och personliga vänskapsband mellan städer, idrottsföreningar och kyrkor. Utvecklingen kom igång och de baltiska staterna vävdes in i ett regionalt samarbete.
Visst har ekonomiska bubblor spruckit och det nya välståndet inte nått alla. Utvecklingen i Ryssland och framför allt Vitryssland har inte varit vad vi önskat. Mycket behöver fortsatt göras. Men helheten är ändå en väldig framgång (se sid 8—10 i denna tidning).

I söder finns inget liknande. Inför den blodiga upplösningen av Jugoslavien stod EU länge handfallet. Miljarder avsattes till Barcelonaprocessen men ingen kan riktigt visa på några resultat. När nu friheten tränger sig fram och ropen på demokrati skallar i Nordafrika har EU stått häpnadsväckande passivt och trevande. Visst är problemen i dag större än i Baltikum för 20 år sedan. Men inte så mycket större att jämförelsen är orimlig att göra.
I norr hade Finland haft starka ekonomiska band och beroenden med det gamla Sovjet. Förlusten av ryska marknader var smärtsam men Finland hittade nya möjligheter i det förändrade Europa. I dag verkar EU-länderna mer angelägna att värna oljetillgångar och sina intressen knutna till de gamla makthavarna i Nordafrika. De räds flyktingströmmar och den hotade stabiliteten och låter plötsligt som makthavarna i Peking.
Ack, Europa, var är du med dina ideal och uttalade målsättning att vara en kraft för det goda i världen?

ANDERS MELLBOURN¶