Det är tanken som räknas, sägs det. En devis som den norska Nobelkommittén tycks ha tagit till sin.

Genom året har den lyft fram en rad presidenter och världsledare, med mer eller mindre solkigt förflutet. Pristagarna har fått motta utmärkelsen långt innan de lyckats åstadkomma något bestående och fredspriset tycks inte ha hjälpt så särskilt på traven.

Valet av årets fredspristagare, Colombias president Juan Manuel Santos, följer traditionen. Ett val som man i bästa fall kan kalla kontroversiellt.

Juan Santos får priset för att han varit med och initierat fredsprocessen. Det är viktigt och värt att applådera. Många colombianer tycks också vara glada och stolta över sin pristagare, och lättade att inte den bitvis avskydda Farcgerillan också fick priset. Så var det ju meningen, åtminstone enligt förhandsryktena. Men när folket själva röstade nej till det skissade fredsavtalet, just för att man anser att den marxist-leninistiska Farcgerillan kom undan billigt efter decennier av droghandel, kidnappningar och mord, fick Nobelkommitten tänka om.

Inte helt, uppenbarligen. Nu får Santos priset ensam, vilket å andra sidan är lika märkligt.

kritiken har inte låtit vänta på sig.

Många undrar varför inte några eller någon av alla de organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter i Colombia fick priset.

Henrik Halvardsson som arbetat både för Kristna Fredsrörelsen, FN och Svenska kyrkan i Colombia är en av dem.

-Det vore bättre att ge priset till någon som inte har blod på sina händer, säger han.

Under åren 2006-2009 var Santos försvarsminister i landet och därmed högste ansvarig för den så kallade falsos positivos-skandalen, då militären dödade tusentals civila. Försvarsministern hade nämligen infört ett bonussystem med pengar och utbildning för att premiera soldater som dödade gerillasoldater.

Det fick till följd att helt oskyldiga fattiga och okunniga unga män släpades ut i djungeln, ikläddes en gerillauniform och sköts.

– Denne man har orsakat så mycket smärta, att nu prisa honom skickar konstiga signaler, säger Henrik Halvardsson.

– Visst behövs försoningsprocesser, men skyldiga måste också få sitt straff, någon slags rättvisa skipas.

Han hänvisar också till alla de tidigare gånger som Nobelkommittén försökt pusha fredsprocesser och lyfta fram individer utan hänsyn till deras bakgrund. Hittills med mycket blandat resultat

USA:s utrikesminister Henry Kissinger fick exempelvis fredspriset 1973 tillsammans med  Nordvietnams chefsförhandlare Le Duc Tho, för sina ansträngningar att skapa fred i Vietnam. Tho avsade sig dock priset när fredsansträngningarna misslyckades och den omdiskuterade Kissinger, fick ensam ta emot fredspriset.

Några år senare, 1978, fick egyptiske ledaren Anwar Sadat fredspriset tillsammans med sin israeliske motsvarighet  Menachem Begin för att ha slutit ett historiskt fredsavtal och erkänt Israel. Någon fred följde inte.

1994, gick priset  till den omstridde palestinske ledaren Yassir Arafat, och israelerna Shimon Peres och Yitzhak Rabin för deras fredsansträngningar, med den så kallade Osloprocessen. Någon fred följde inte.

Vi får hoppas att Colombia blir undantaget som bekräftar regeln.