Så här skulle man kunna beskriva scenen i Fanny och Alexander där biskopen misshandlar Alexander som ett uttryck för Guds kärva kärlek. Men att använda sitt fysiska övertag mot ett barn kan aldrig vara ett uttryck för varken tro eller kärlek utan handlar bara om maktutövning. Ett liknande övergrepp kan vi läsa om i Madicken och Junibackens Pims där den fattiga flickan Mia får stryk av överläraren.

På Alexander och Mias tid var det fritt fram att slå och dunka på små barn men 1958 förbjöds aga i skolorna och för 39 år sedan förbjöds alla former av våld och kränkande behandling av barn, också i hemmet. Då var Sverige först i världen med att förbjuda allt så kallat uppfostringsvåld och sedan dess har fler länder tagit efter. En av de främsta förkämparna för barns rätt var författaren Astrid Lindgren. Efter att hon 1978 tilldelats tyska bokhandelns fredspris skrev hon det då kontroversiella tacktalet ”Aldrig våld!” där hon jämförde våld i hemmen med våld i världen. Talet innehöll en historia som en äldre dam hade berättat för henne. Den gamla damen hade som ung mor fått lära sig att aga var nödvändigt i uppfostran och en gång hade hennes lille son gjort något som han enligt dåtidens normer förväntades få stryk för. Hon hade då bett sin son att gå ut i skogen för att leta upp ett ris.

”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta för hon såg situationen med barnets ögon. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Efteråt la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

Tyvärr är det allt för många barn i världen som än i dag tvingas leta ris, ducka för slag och gömma sig i skuggorna. Rädda barnens världskarta över barns rättigheter är obehagligt gles och av världens drygt 200 stater är det bara 50 länder som totalförbjudit våld mot barn.

Argumenten är desamma som de var igår. Man menar att föräldrar har rätt att fostra sina barn så som de önskar, att man skapar ett angiverisamhälle mot vanliga människor om man förbjuder fysisk barnuppfostran och att Bibeln eller andra religiösa urkunder försvarar aga som metod. Men vad det än står kan man inte gömma sig bakom det. Det spelar ingen roll om det sker i namn av Gud, hedern eller uppfostran och jag kan inte tänka mig annat än att detta ynkliga beteende är en svår synd i Guds ögon. Han som vill att barnen skall komma till honom, som är kärlek utan gräns.

Här har kyrkorna ett moraliskt och socialt ansvar. Att aldrig någon gång bli frizon för den som ger sig på barn. Att stå på det värnlösa barnets sida. Samverka med Rädda barnen, Bris, Ecpat och Childhood Foundation, anmäl alla misstänkta övergrepp och predika klart och tydligt att våra barn alltid är oslagbara. För en barndom går inte i repris och en barndom har nog med utmaningar som det är. Ett enda slaget barn är ett för mycket men ibland är övergreppen inte fysiska utan psykiska. Det kan handla om att ingen vill sitta med en vid skollunchen, det kan vara blickar på gymnastiken, det kan vara klotter på skåpet och det kan vara glåpord på sms. Ord som var för sig gör ont men som samlade på hög blir en tung ryggsäck att bära och som formar den vuxnes personlighet.

En gång var också min barndom en evighet lång. Därför finns det inom oss en särskild plats där vi får fortsätta blåsa såpbubblor, läsa barnböcker, rita kaniner, vila på moln eller gå på expedition. Men den platsen kan samtidigt vara en minnes-
lund av mobbning och ett mörkrum av slag och ensamhet. På uppmaning av organisationen Bris (Barnens rätt i samhället) signerar jag därför denna ledartext med en bild på mig själv som barn. För att påminna om att barndomen kan vara en vacker plats, om att livet blir bättre och om att det finns vänner för alla där ute, även om det inte alltid känns så just nu.