Det finns en fara med att så tydligt framhålla allting med kristna förtecken. Kristna versus världen, sådär. Kristna som annorlunda än alla andra. Ett eget folk. Guds utvalda, måhända.

Det myntet har nämligen en baksida. Det blir så lätt att avfärda och ignorera. De kristna kan förpassas till sektionen flummiga dagdrömmare, med en klapp på huvudet,  en knapp timmes gudstjänst i tv på söndagar och så lite tankar för dagen i gryningen.

De kan tillåtas sätta sina kids i särskilda skolor i sina speciella reservat så länge de inte stör någon annan eller undervisar i att Gud skapade världen på sex dagar.

För övrigt råder tystnad.

Som Sune Fahlgren påpekade i förra veckans ledare har kyrkan delvis sig själv att skylla. Men har frivilligt trätt tillbaka och övergett de flesta tankar på kristendomsundervisning.

Svaret på detta blir hemundervisning i extrema fall.

Nu är ju hemundervisning tack och lov inte tillåtet i Sverige. Religiösa friskolor är det där-emot. Liksom andra former av friskolor.

I den ideala konfessionslösa staten skulle skolorna, i sin upplysta neutralitet, förstå att religion måste läras. Dels i en grundlig allmän del religionsundervisning i skolan. Dels genom extra tid i vald konfession i kyrkor och moskeer, synagogor och tempel.

Eftersom detta nu inte är fallet, finns det en hel del elever och föräldrar som väljer den religiösa friskolan. Detta beror nu säkerligen inte bara på religionen. De flesta friskolor är populära och köerna ringlar långa, vare sig de nu är specialiserade på franska, engelska, musik eller religion.

Fördelen med en religiös skola är att man ju faktiskt inte måste ha en specialtalang på något område. Alla någorlunda välartade elever är välkomna, och det är inte ovanligt att muslimska föräldrar sätter sina barn i en närbelägen kristen skola eller vice versa

Anledningen till det är förstås att där förhoppningsvis råder en allmän respekt, inte bara för religion. Där råder lugn och ordning och korridorerna är fyllda av motiverade elever.

Men det är fortfarande ett slags reservat. Både ideologiskt och socialt, undan de allt stökigare, icke-fungerande statsskolorna som lärarna nu hoppar strömhopp från.

Inte konstigt att politikerna sliter sitt hår. För att tillåta öar av privilegrerade barn i priviligierade områden är tveksamt. Särskilt, får man förmoda, för en regering som säger sig värna om likställdhet.

Att å andra sidan tillåta religiösa skolor med svårövervakade budskap, som kanske delvis går stick i stäv med de sanningar som råder i Sverige. Exempelvis utvecklingsläran. Hur går det ihop?

Och går det verkligen att förbjuda det ena och tillåta det andra?

Förra helgen skrev ett antal socialdemokrater i en debattartikel i DN och krävde totalförbud för kristna skolor. Motiveringen var att ungdomarna själva både ska söka och välja religion. Och helst på fritiden.

Det är samma gamla slitna argument som en gång knuffade ut kristendomsundervisningen ur skolorna. Ur ett okunnigt vakuum förväntas barna träffa upplysta beslut.

Det är lustigt att samma argumentation aldrig gäller idrott, politik eller sexualundervisning.

Varför förväntas ett okunnigt och oupplyst barn bättre kunna värja sig just för religionens faror (för de finns som bekant) än andra?

För man skulle möjligen kunna hävda att just i skolan får eleverna möjlighet att stifta bekantskap med allt det som inte erbjuds i hemmet.

Just nu ser det ut som om myndigheterna i alla fall ska göra ett försök att både ha kakan och äta den. De religiösa skolorna ska få vara kvar, men kraven på dem skärpas.

Liberalerna vill ha kakan och äta den genom att inte starta några nya religiösa friskolor. De gamla ska dock få finnas kvar.

Att det alltid kommer att finnas skolor för specialgrupper tror jag ett öppet samhälle kan leva med. Men det är inte det vi ska satsa på i första hand, slå ett slag för kristendomskunskapens återinförande i stället.

Det handlar inte om tro, utan om kunskap och redskap för att förstå sin omvärld.

Religiös indoktrinering är en sak. Religiös upplysning en helt annan.