En Herre ska inte härska utan tjäna. Jesu anspråk på att vara ett med Gud var en utmaning både mot den religiösa och den världsliga ordningen.
Som en del av processen mot en ny gemensam kyrka har det förts en teologisk diskussion huruvida kyrkan i sin teologiska grund ska bekänna att Jesus är ”frälsare och Herre” eller ”frälsare och Gud”. I det meningsutbytet, som för den icke insatte kan framstå som obegripligt och teologiskt hårklyveri, finns betydande laddningar om Gudsbilder och hur vi uttrycker tro i tillbedjan och lovsång.
När det nu tycks bli Herre snarare än Gud (se Sändaren 6/2011) är det förmodligen klokt. Det kommer vi och kyrkan att leva väl med under förutsättning att vi verkligen tar det särskilda med Jesu anspråk att vara Herre på allvar. Jesus är Herre på sitt egna unika sätt.
I helgen stängdes den uppmärksammade utställningen om den kinesiska terrakottaarmén i skyddsrummen under Östasiatiska museet i Stockholm. Även om de besökare som strömmat till i massor bara fick se tio av de över 6 000 originalfigurerna bjöd utställningen en omvälvande upplevelse. Skärmtexter berättade om hur de kinesiska kejsarna strävade efter att styra över "världens hela rymd" och försökte kontrollera tiden genom att regera i evighet och så "garantera ett liv efter detta och utsträcka sin makt i evig tid".
Utställningen påminde om att Quin- och Han- dynastierna i Kina var samtida med romarriket längre västerut i världen. Också kejsarna i Rom hade samma ambitioner att härska i evighet. Också de ansåg sig ha gudomliga uppdrag att styra på jorden.
I den judiska avkroken av det romerska väldet framträdde under några år en man som ställde alla dessa kejserliga föreställningar på ända. Det särskilda med Jesus var på ett sätt inte att Gud tog sin boning bland människorna. Grekiska gudar i människogestalt fanns det sedan länge berättelser om. Det var inte heller att han erbjöd evigt liv. Kejsarna förberedde mycket konkret eviga liv.
Det oerhörda med Jesus var att han med självklar auktoritet hävdade att det var han och ingen annan som var Herre. Hans anspråk på att vara ett med Gud var en utmaning både mot den religiösa och den världsliga ordningen. En riktig Herre som Jesus föds i stall, inte palats, och rider på tjänandets åsnor, inte maktens hästar. En riktig Herre försöker inte med våld utvidga sitt välde på jorden i tid och rum. Herren är i stället till för sina medmänniskor, lever, talar med och botar vanliga fattiga människor i möten ansikte mot ansikte. Det är bara en sådan tjänande Herre som på riktigt kan leva i världen och bjuda eviga riken och liv. Tron på en sådan Herre innebär efterföljelse, inte underkastelse.
Därför lever också denne Herre i en tid och ett samhälle med demokrati och mänskliga rättigheter där vi som väl är inte längre ser Herremakt och tillbedjan av herrar som naturliga. Att vara Herre är inte längre att härska utan att tjäna. Vi kan gå ur maktens mystiska bergrum på Skeppsholmen och lämna Herrarna bakom oss. I vintersolljuset och den isiga blåsten möter vi Jesus bland våra medmänniskor och bekänner en helt annorlunda evigt levande maktordning.
ANDERS MELLBOURN¶
LÄGG TILL NY KOMMENTAR