För Israel avslutades 2008 med att den sex månader långa vapenvilan med palestinska Hamas avslutades. Båda parter anklagade varandra för avtalsbrott, och när raketregnet över israeliska byar fortsatte höjde regeringen tonläget och hotade med militär aktion. Den massiva attacken som inleddes på juldagen kom ändå som en överraskning för många. De internationella protesterna var väntade, men i flera fall ändå återhållsamma. Att Israels regering såg sig tvingad att agera för att skydda den egna befolkningen sågs som oundvikligt.
Men när luftangreppen fortsatte dag efter dag, med våldsam och förödande slagverkan, inte bara mot Hamas-ledare och militära installationer, utan också mot tusentals civila i det tätbebyggda Gaza, förvreds successivt bilden, från en israelisk försvarsaktion, till att det vi såg var ett angrepp på civila människor inlåsta i ett begränsat område, utan möjlighet att vare sig söka skydd eller fly.
När Israels markoffensiv inleddes den tredje januari steg förvåningen ytterligare. Dödstalen väntas nu öka ytterligare, också på den israeliska militärens sida. Hamas väntas vara redo för en lång och blodig strid man mot man.
När detta skrivs fylls tidningar, tv- och radioprogram med analyser och försök att förstå vad det är som händer. Förslagen till förklaringar är närmast oändliga, som vi betraktade ett gigantiskt strategispel.
Grundproblemet, hävdar någon, är den interna motsättningen bland palestinierna, mellan de moderata krafterna inom Fatah och islamisterna i Hamas. Nej, avgörande, säger någon annan, är den svaga makten hos koalitionsregeringen i Israel, och ett försök från ledarteamet Olmert-Livni-Barack att visa initiativkraft. Medan någon pekar på det maktvakuum som råder i USA, i väntan på Barack Obama, pekar andra på Egyptens svaga ställning bland de arabiska nationerna, och president Mubaraks rädsla för muslimska brödraskapet.
Förslagslistan tycks oändlig, men för flertalet av oss världen runt som med sorg försöker följa dramats utveckling är det svårt att pröva olika inspels vikt och värde. Till fåtalet ljusglimtar just nu kan ändå nämnas de många initiativ till medling som faktiskt tas från olika håll, från EU, USA, FN och Arabförbundet. De flesta tycks vara överens om att ett omedelbart slut på dödandet, från båda sidor, är nödvändigt. Det vi bevittnar är inte något teoretiskt strategispel. Människor dödas, överlevande traumatiseras, fiendebilder fördjupas.
Så finns det någon lösning att drömma om? Hur den än ser ut måste den innebära att Israel accepterar att palestinierna också finns i området, och måste tillerkännas samma politiska och mänskliga rättigheter som israelerna. Och att palestinierna erkänner att Israel existerar och kommer att finnas kvar. Så länge man från båda parter kämpar för en vision som utesluter ”den andre” kommer krigen fortsätta att avlösa varandra.