Många svenska kyrkor och samfund finns därför på plats i Almedalen. En av dessa aktörer är Equmeniakyrkan, som med sin närvaro i Almedalen säger sig vilja vara en synlig aktör i samhället, finnas med i påverkan och opinionsbildning och stå på den utsatta människans sida. Det är en bra ansats. Motsatsen — en kyrka som gömmer sig undan och endast riktar blicken inåt — kan knappast hävda att man verkar i Jesu anda.

Men frågan är ändå om det räcker med att vilja.

I ett allt mer sekulärt samhällsklimat är samfundens plats i samhällsdebatten inte självklar. Vår relevans kommer inte från vår identitet som kyrka, utan från vår förmåga att vara just relevanta. Men inte sällan hörs ett nästan lite sårat mantra som ojar sig över medias ointresse för kyrkornas röst och den svenska beröringsskräcken för religion. Kanske är det i själva verket tvärtom. Att kyrkorna är ointresserade av hur media fungerar, av samhällets logik och av den politiska debatten. Att det är den verkliga beröringsskräcken.

Eller så är det insikten om att det inte längre finns något strikt inomkyrkligt samtal längre som leder till ängslighet och osäkerhet. Det som förut var frågor för domkapitlet blir nu rubriker i Aftonbladet, som vårens uppmärksammade påkragningssåpa i Svenska kyrkan på Gotland. Eller som när en enskild pastor inom Equmeniakyrkan deklarerar varför han inte ger till tiggare, med resultatet att sociala medier exploderar. Precis som efter de 22 pingstpastorernas teologiska dikeskörning i debatten om synen på homosexualitet.

I inget av dessa fall har den inomkyrkliga debatten saknats. Inte heller saknas den när kyrkor i synnerhet, och troende i allmänhet, hamnar i skottgluggen hos debattörer som Bo Rothstein och Christer Sturmark. Problemet är inte takhöjden i kyrkorummet, utan den långa vägen från altaret, genom mittgången och ut genom kyrkdörren. När vi väl står där på kyrkbacken och vill ta debatten, blinkar vi alltför ofta yrvaket ut över ett landskap vi inte verkar känna igen. Reaktiva snarare än profetiska.

Kanske har påve Franciskus något viktigt att lära oss här. Franciskus ledarskap och förmåga att sätta viktiga frågor på den politiska dagordningen bottnar inte bara i teologisk reflektion och en analys av samhället vi lever i, utan även om en nykter förståelse av den kyrka han leder och dess ställning i samhället. Under Franciskus ledning utmanas kyrkans maktstrukturer. Interna problem som korruption, exkluderande dogmatik och sexskandaler lyfts fram i ljuset och hanteras med allt större öppenhet.

Det är mot den bakgrunden man ska se det enorma genomslag som påvens fokus på fattigdomsbekämpning och samhällets mest utsatta har fått. Hans första ämbetsresa gick till Lampedusa, han har byggt härbärgen för hemlösa, han sätter ljuset på orättvisor och maktmissbruk. Och förra veckans encyklika om hållbarhet och klimat nådde förstasidor över hela världen – ett aldrig tidigare skådat massmedialt intresse enligt Vatikanens presskontor. Det visar på en förmåga att förstå sin samtid och tydligt gestalta evangelium utifrån dagens samhälle. Låt detta bli vårt lärdomsbagage på Gotlandsbåten för oss som åker till Almedalen som representanter för kyrkor, samfund och trosbaserade organisationer. Vad skulle den hittills mest strategiskt mediala, radikala och relevanta individen inom kyrkans historia gjort? Vad skulle Jesus gjort?