Det är ett nedstämt årsskifte i västvärlden. I Europa sätts eurobygget och därmed hela EU-samarbetet i fråga. Valutakriserna i Grekland, Irland och kanske snart Portugal och Spanien sliter svårt på den europeiska solidariteten. Lissabonfördragetes nya organisation har mest befäst den gamla bilden av EU som överbyråkratiskt och trögstyrt. Det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet har hittills inneburit ett i grunden osjälvständigt och med stigande dödstal bland soldater alltmer vankelmodigt och ovilligt deltagande i Natos allt vanskligare krigsinsats i Afghanistan.

Både krist- och socialdemokratiska modeller förlorar anhängare. Sekularisering och sexskandaler urholkar gamla maktbärande kyrkor. Behandlingen av romer och andra minorireter är skrämmande. Väljarna dras till högernationalistiska partier som i Ungern eller högerpopulistiska som i gamla välfärdsförebilder som Danmark, Nederländerna och nu även Sverige.

I USA har president Obama visserligen fått igenom mer lagstiftning än vad en statschef vanligtvis mäktar sina första år vid makten. Men hans stjärnglans har falnat när arbetslöshet och budgetunderskott är skyhöga, de ärvda krigen fortsätter, fredsinitiativen kör fast och USA inte ens kan slå Quatar i kampen om att få bli värd för fotbolls-VM. Den store folktalaren har visat sig förbluffande oförmögen att anknyta till den väldiga vreden i amerikansk opinion.

I Asien och snabbväxande ekonomier som Brasilien och Turkiet frodas däremot optimism och självsäkerhet. En maktförskjutning är på gång i världen. Den både utmanar och är ett stöd för gamla ordningar. Kinas enorma ekonomiska stimulansåtgärder bidrog till att dämpa finanskrisens effekter också i väst. Beroendet mellan USA:s och Kinas ekonomier är så tätt att det både skapar de spänningar som blev så tydliga under 2010 men samtidigt hindrar att de växer till våldsamma krig och konflikter. Det skrämmande är att den ekonomiska tillväxten i Kina inte leder till den politiska demokratisering som många trott och hoppats skulle bli en nödvändig följd. Storpolitiskt tar Kina inte heller det globala ansvar i exempelvis FN som man kan kräva av en stormakt. Det nationella självbestämmandet går fortfarande före.

Inför den nya världsordningen får inte USA och Europa skrämmas eller försöka slå tillbaka. USA har en fortsatt fördel om man lyckas värna sin traditionella öppenhet och kunskapsutveckling och tar itu med väldiga inhemska moderniseringsbehov, inte minst vad gäller miljöskydd och energiförsörjning.

Också Europa är fortfarande något mer än bara en kulturhistorisk sevärdhet. Med alla sin bräcklighet är EU ett beundransvärt exempel på hur stater kan komma samman genom att frivilligt avstå självständighet till något större. EU har i detta utvecklat ett imponerande gemensamt lagstiftningsmaskineri. Särskilt i miljöfrågor vill EU gå före. Den nya utrikestjänsten skulle kunna bli medel för en annan säkerhetspolitik än den rent militära.
Europas reträtt är ofrånkomlig. Men den gamla kristna kontinenten skulle faktiskt kunna bli en förebild i att vara en gemenskap för andra.