Nästan allting i det offentliga livet leder till beslut som påverkar oss som individer. Detta både kan och måste kyrkan engagera sig i.  

Frågan om förhållandet till partipolitiken blir genast knepigare. För hur kämpar man för mänskliga rättigheter, såsom de manifesterar sig på lokalplanet, utan att det kanaliseras via det existerande politiska systemet? Och även om man (läs kyrkorna) själv anser sig höjd över partipolitiska futiliteter så uppfattas det lätt som partipolitiska inlagor ändå.

En hel del pastorer ser inga problem i det här alls, utan ställer ogenerat och glatt upp för det ena eller andra partiet, med hänvisning till att de också är människor med rätt och möjlighet att verka i sitt sammanhang.

Så borde det ju vara, men balansgången kan bli svår. En pastor ska ju vara en herde för alla. Oavsett politisk hemvist. 
 
Samtidigt vet vi att vissa partier är mer populära i kyrkliga sammanhang än andra.

Vi vet också att kyrkor i sig har olika framtoning, och agendor. Det är på många sätt en bra sak. Människor och församlingsmedlemmar är olika.

Men det finns en mängd politiska frågor där kyrkorna står, eller kan stå, eniga och med kraft göra sina röster hörda. Rädslan för en politisk stämpel får inte lägga hinder i vägen för att bli en stark röst i valrörelsen. Helst innan alla aktörer snöat in på en enda fråga och sedan inte vill, eller vågar, debattera något annat.

Lobbyarbete är viktigt och bra om det sker för en god sak. Och det teologiska, och rent ideologiska, perspektivet behövs. Påverkansarbetet låter sig inte alltid mätas så lätt, men kan ibland göra stor skillnad. Och kyrkorna har också, som bekant vid flera tillfällen gemensamt pekat med hela handen. För rätten till asyl och för kristna minoriteters rättigheter. Exempelvis i samband med  Juluppropen 2016 och -17 initierade av Sveriges Kristna råd.

Men det finns mer. Mycket mer. Klimatfrågorna är som bekant en livsviktig fråga där kyrkor och närstående organisationer gör stora insatser redan idag. Fredsfrågor och vapenexport likaså. Eller jämställdhets- och demokratifrågor. Alltihop sådant som kyrkor, ute i världen men också här hemma, ofta har unik erfarenhet av ute i den så kallade verkligheten.

Organisationen Diakonia startar, klokt nog, sin vallansering redan nu, med politikersamtal runt om i Sverige. Elva stycken är redan bokade, och ett tjugotal till är planerade.

Samtalen ska framför allt handla om mänskliga rättigheter, demokrati och människosyn. Stora och viktiga frågor, så stora att de lätt blir lite luddiga om de inte transponeras ner i konkreta samtal.

För demokratins akilleshäl är ju just detta, att politikerna blir alltför upptagna med positioneringar och maktkamp. Lite elakt skulle man kunna säga att de ägnar allt för mycket tid på att rädda sig själva och alltför lite med att rädda världen.

Det betyder inte att vi per automatik ska misstro våra folkvalda politiker. De allra flesta gör ett jättejobb.

För politiker är, precis som pastorer, bara människor, och även de är offer för ett skört demokratiskt system, där pengar och kortsiktiga lösningar så lätt brer ut sig. Alla frågor har blivit så komplexa och i det tilltagande mediebruset tvingas den som vill göra sig hörd att gallskrika.

Trista faktafrågor göre sig liksom inte besvär. Hemtjänsten är, vad jag förstår, mycket nära att bryta samman, sjukvården går som vi alla vet, på knäna. Åldringsvården är det illa med i alla dess former. Psykiatrin är ett skämt. Samtidigt sägs att de nationella finanserna aldrig varit så bra som nu.
Kommer detta att på allvar diskuteras i valrörelsen?

Skulle man inte kunna tänka sig att präster och pastorer vrider om armarna på politiker och frågar hur och varför? (och jo, det gäller oss journalister också) Skulle man inte rentav kunna hävda att detta är en helig plikt?

Kommer kyrkorna att ibland också kunna hacka ner de stora orden till vardagsomsorg?

Kommer någon att våga fråga vad de långa väntetiderna på BUP, på bostäder och annat beror på? Kommer någon att ta sig tid att förutsättningslöst diskutera lösningar, som kanske innebär förlorade röster? Det är knappast troligt att politiker kommer att göra det únder ett valår.

Men det tas en del livskraftiga initiativ från annat håll. I spåren efter Fake News finns en växande längtan efter korrekta fakta, och nu inför valet lanserar DN, SvD, Sveriges Radio och SVT vad de kallade ett ”branschgemensamt samarbete kring faktagranskning inför valet”. Tanken är att medierna ska arbeta enskilt, som idag. Men de ska följa samma riktlinjer och nyheter eller avslöjanden som tagits fram ska publiceras på en gemensam sajt.

Initiativet har konstigt nog fått mer kritik än applåder. Exempelvis av yttrandefrihetsexperten Nils Funcke, som undrar om det är så bra att fyra så starka aktörer gör gemensam sak.

För vad är egentligen sanning? Allt oftare visar det sig att det inte finns några absoluta sanningar. Men nog skulle det gå att redovisa olika svar, eller infallsvinklar på samma fråga.

Och nog skulle det gå  att översätta de stora orden till hanterliga munsbitar, så att vi faktiskt vet vad vi väljer. Och vilka frågor vi prioriterar. Och hur de hänger ihop.