Återigen är det dags att begråta flera fasansfulla terrordåd. I förra veckan (igen) på en flygplats. Ännu en gång i Turkiet. Omkring 44 döda och över 200 skadade blev facit.  

Och så söndagens självmordsdåd i Bagdad då en lastbil lastad med sprängämnen körde in i ett shoppingområde. Det kostade fler än 200 människor livet, vanliga bagdadbor som köpte mat och presenter inför slutet på fastemånaden ramadan. 

Återigen fördömer världssamfundet. Återigen skriver vi i väst ledare om att vi står upp för det öppna samhället, vi värnar demokratin, vi är solidariska och vi är inte rädda. Inte särskilt faktiskt, så länge det är lagom långt borta och sker i en stat som inte uppfyller alla våra krav på ett juste samhälle.

Naturligtvis uttrycker alla organisationer och kyrkor sin avsky och ber för offren och deras arma familjer. För de flesta av oss finns inte så mycket annat att göra när snart sagt en hel värld hålls som gisslan, i det krig som nu rasar gäller inga lagar, finns inga undantag. 

För mordiska terrorister och fanatiker med en galen agenda finns inget skydd. Det ohyggliga dådet i Bagdad tros vara terrorgruppen IS hämnd för bristande krigslycka i Irak. Men något särskilt skäl behövs inte. Numera är det så infamt uttänkt att vilken galning som helst kan greppa ett vapen, sätta på sig ett dynamitbälte, och sätta igång. Ett garanterat sätt att få uppmärksamhet och stöd av grupper man tror sig beundra. Och tydligen gärna ger sitt liv för. 

Terrorister kan inte bekämpas med sina egna medel. Det enda vi kan göra är att börja i andra änden. Se till att våldets idéer inte sprider sig i allt vidare cirklar. 

Därför att den motrörelse som i våldsdådens spår växer sig allt starkare är lika farlig som självaste Isis. Jag träffar allt oftare människor, både i och utanför kyrkorna, som varnar för faran med muslimer. Att varje annan ståndpunkt är naiv och felaktig.  

I så fall finns inget att göra utom att ta till vapen och invänta det tredje världskriget. Eller möjligen det fjärde korståget. 

Om vi vägrar att skriva under på den bilden behöver vi visa det. Ännu mer. Varje dag och varje timme. För våldet smittar. 

Men det gör goda gärningar, korrekta fakta och hyggliga människor också.   

Annika Ahlefelt