Sådär. Äntligen är det manlighetens tur att stå i centrum. Fast det heter inte manlighet i forskningssammanhang, utan maskulinitet. Detta ord anses nämligen föra tankarna bort från det kroppsliga.

Det lärde de av oss som lyssnade på radioprogrammet Filosofiska rummet i söndags, som denna gång enbart gjordes av män och handlade om manlighet, förlåt maskulinitet. Ett bra grepp och en välkommen debatt om sådant som så länge gömts undan. Till exempel att små pojkars mer våldsamma lekar och utspel inte får plats i förskolans vara-snäll normer, och att pojkar redan i treårsåldern förstår att deras lekar måste gömmas undan i dagisgårdens mörkaste hörn. Små pojkar som lagom till skolåldern är stämplade som ”bråkiga”. 

Problemet är egentligen inte svårare än att det kan lösas med fler, många fler, män i förskola och småskola. Som det nu är möter de allra flesta pojkar inga förebilder att efterlikna förrän tidigast på mellanstadiet. 

För det är faktiskt rätt stor skillnad på pojkar och flickor, men hur stor den skillnaden är och varför tycks vetenskapen inte ha kommit ett dugg närmare svaret på. Just nu tycks genusvetarna luta åt 50 procent biologi och 50 procent miljö, å andra sidan vet man nu att generna samspelar med en rad miljöfaktorer, vilket tydligen gör det svårt att förutsäga något alls.

Lika bra det kanske, eftersom alla, man eller kvinna, ändå måste hitta sin egen väg. Och männen måste, som radiopratarna uttryckte det; lära sig förhålla sig till sin maskulinitet.

Den här frågan ska Sveriges Television nu djupborra i. Journalisten Fredrik Önnevall undersöker manlighetens många sidor i programmet Bästa Mannen som diskuterar män i grupp, våld och jämställdhet och är programmet lika bra som antalet reklamjinglar för serien, ja då är den verkligen sevärd. Låt oss hoppas det. För frågan är hur en man ska vara utan att helt ge upp inför sin feminina sida, eller bli till ett hotfullt muskelberg med aggressionsproblem.

De allra flesta män vet det redan. Men vägen dit kanske har varit onödigt lång och problem kring skuldbeläggande och kollektivt ansvar, inte minst, behöver adresseras.

Vi ser fram emot fortsatt debatt!