Förra veckan uppmärksammades Förintelsens minnesdag. I år är händelserna som ledde fram till Förintelsen skrämmande närvarande. Sverige i januari 2016 är inte samma land som för ett år sen. Då fanns fortfarande en, med vissa undantag på ytterkanten, stor enighet över blockgränserna kring en i grunden solidarisk och human migrationspolitik. Sverige skulle vara ett öppet land. Det låg i vår DNA, det var vår ryggmärgsreflex. Signalpolitiska utspel handlade om just det — solidaritet och ansvarstagande mot den mest utsatta.

Kanske var det naivt att tro att vi var immuna mot den normaliseringsvåg kring invandringsmotstånd som dragit över stora delar av Europa. I januari 2016 är vi som trodde på den grundmurade solidariteten i svensk politik brutalt uppväckta. Det är skrämmande, till och med paralyserande, att slå på radion och höra journalister, myndighetspersoner och politiker utan att problematisera bekräfta en världsbild som ställer människor emot varandra. Det som igår var ytterkantsåsikter får i dag utgöra någon slags faktaunderlag i delar av Public Service. Fartblindheten illustreras tydligt när inrikesminister Ygeman förra veckan aviserade massavvisningar i en hittills helt okänd skala — 80000 människor ska skickas ut utan minsta tillstymmelse till diskussion om vart. Till Afghanistan? Eritrea? Syrien?

Hur kunde det gå så fort? Det är det farliga med signalpolitik. Den driver opinion. Som i sin tur driver fram mer signalpolitik i takt med nya opinionsmätningar. Sår man vind är det svårt att kontrollera vad stormen kommer att skövla. Tonläget är så uppskruvat. När till och med polisen förtvivlad ber journalister att åtminstone begära ut handlingar eller statistik innan de bidrar till spridningen av främlingsfientliga myter. När en lynchmobb maskerade män i 40-årsåldern kan gå ut på gatorna för att misshandla mörkhyade människor i ”folkets” namn ivrigt påhejade i sociala medier. Då är det dags för oss som kan vår historia att agera. Vi som förstår att inget land som börjar låta högljudd opinion och förmodad folkvilja styra står tryggt i sin demokrati behöver gå till handling.

Men i de små stegens förskjutning är det svårare att veta hur och när vi ska göra motstånd. När hatets ideologi tydligt klär sig i nazistsymboler under namnet Svenskarnas parti och marscherar genom Jönköping, då kan vi ringa i kyrkklockor och gå ut på gatan för att visa att motståndets etik lever. Men när hatets ideologi sakta sipprar in i hur journalister ställer frågor, i hur politiker beskriver vårt samhälle — hur gör vi då?

Svaret kan bara bli ett. Vi gör motstånd.  Vi kan engagera oss politiskt eller organiserat antirasistiskt och vi kan öva oss i att säga ifrån mot vardagsrasism, både umgänget och på sociala medier.

Men vi kan göra en sak till, vi kan gestalta evangeliet, rasismens motbild och samhörighetens etik med våra liv. Genom att öppna församlingen för språkkaféer, matlag eller gemensam gudstjänst. Genom att öppna våra hem som kontaktpersoner, familjehem eller gode män. Bara genom medvetna och aktiva handlingar kan vi möjliggöra en annan historieskrivning än den som ger Sverigedemokraterna en regeringsplats 2018.