Kontemplativa pilgrimsvandringar. Eller kaffe med kram. Men också debatter, appeller och krav på politiskt och samhälleligt engagemang.

En årskonferens ska just vara allt detta och året upplaga i Vårgårda var inget undantag.  Tvärtom får nog arrangemanget betraktas som en stor succé. Det grums som möjligen kunde skönjas på botten av den samkyrkliga koppen (ingenting är perfekt, någonsin) försvann, eller slätades över i en våg av feelgood och återseendets glädje. 

Konferensrävar är till sin natur alltid på bästa humör när delegater från hela Sverige sammanstrålar. Tyvärr är nog detta också ett av årskonferensens största problem, nämligen att det mest är samma inkörda delegater  och tillresande som återkommer år efter år. Andra kommer aldrig. Det finns alltför många församlingar som fortfarande inte är särskilt intresserade av det nationella arbetet. I Vårgårda fanns 300 församlingar representerade i årsmötet, av totalt 700. Siffran är oroväckande låg, men är samtidigt lite orättvis att dra allt för stora växlar på, eftersom en del av de saknade församlingarna är så små. Förmodligen har de fullt upp med att säkra sin existens. Men att just dessa små församlingar ska få ta del av den inspiration och gemenskap som en årskonferens innebär, är ett mål att sträva efter. 

Det gör också kyrkostyrelsen, som i år, just i syfte att bredda delaktigheten och inte minst demokratin, bjöd på konferensavgiften. Märkligt nog hade detta ingen nämnvärd effekt. Antalet ombud och församlingar var ungefär samma som förra året.

Däremot var antalet tillresande, gudstjänstdeltagare, ungdomar och barnfamiljer fler än vanligt. Ditlockade av de lantliga omgivningarna, sidoarrangemangen med pool och beachvolley, samt möjligheterna till boende i familj, på camping eller vandrarhem. Naturligtvis är Vårgårdabygden också  ett starkt frikyrkligt fäste och ungdomsorganisationen Equmenia var ju också medarrangör i år.

Sammantaget hördes  många nöjda kommentarer om att den här konferensen visat vägen tillbaka till våra frikyrkliga rötter och  en mer avslappnad atmosfär långt bort från de senaste årens mer tillknäppta konferenshotell.

Även koncensusmodellen i omröstningarna tycks ha tagits väl emot, även om det för den otåligt lagda ibland verkar som om minsta lilla fråga kan diskuteras i oändlighet. Och inte bara själva frågorna, utan också all formalia. Det ställer enorma krav på presidiet och kan bli långdraget, men uppfattas som mer demokratiskt. Det finns trots allt något väldigt inkluderande när de sista envisa nejsägarna får frågan om de ”ändå kan stå ut med beslutet”.