Mest strålkastarljus riktades mot Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Mottagandet i den stora konferenshallen påminde inte så lite om hur en idrottsstjärna tas emot. Tidigare var han en av oss, en lokal ledare i vår västsvenska serie. Så fick han chansen, och tog den, att ta steget upp till en av de stora arenorna, i ett annat seriesystem. Välkomnandet av Piensoho präglades av stor värme, och en hel del beundran.

Ytligt sett kan det tyckas råda en motsättning mellan Piensohos efterlysning av ett starkt och tydligt ledarskap, och andra röster under konferensen som talade om det stora värdet av att dela ansvar med andra. Att bryta sina egna perspektiv med andra gör inte ledarskapet enklare, men mer dynamiskt, menade Ulla Marie Gunner med flera i ett seminarium. Gemensamt för både Piensoho och Gunner var den starka betoningen av ödmjukhet. Det är församlingen, gemenskapen, som ger ledaren den auktoritet han eller hon har att bruka. Skillnaderna i uttryckssätt kan mycket väl handla om personlighet och yttre omständigheter. Det större sammanhanget kräver en annan ledarstil än det mindre.

I ett viktigt avseende skiljer sig ledarrollen mellan en församling i pingströrelsen, dit Filadelfiaförsamlingen hör, och församlingar i Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan. I de senare betonas betydelsen av ett dubbelt ledarskap, där pastorn är föreståndare och andlig ledare men styrelsen leds av en ur församlingen vald lekman. På så vis skapas ett delat ledarskap, där demokratin ges en både praktisk och teologisk betydelse. Inom pingströrelsen är föreståndare och ordförande som regel en och samma person, vilket naturligt leder till att en starkare tradition av att lyfta fram Ledaren.

Fördelarna med det dubbla ledarskapet är uppenbara. Ansvarets tyngd fördelas på flera. Kontinuiteten garanteras. Risken för maktmissbruk, som i alla religiösa miljöer är uppenbar, minskar avsevärt. Delat ansvar innebär emellertid att att också omsorgen måste delas. För precis som det är avgörande att en pastor känner kärlek till människorna i sin församling, måste församlingen känna kärlek till sina anställda. Och här räcker inte varma känslor.
Församlingen, i praktiken dess styrelse, personifierad av dess ordförande, har ansvar att se till att pastor och andra ansällda får arbeta utifrån goda förutsättningar. En bra, avtalsenlig lön, en bra arbetsmiljö, rimliga och för tjänsten adekvata arbetstider, är nödvändigt. Men också möjligheten till vidareutbildning och förkovran. Den församling som har råd att hålla sig med anställda bör också, exempelvis, låta dem delta i personalkonferenser och vidareutbildning. Bara så skapas förutsättningar för att vinna, om inte SM-guld, så många människors djupa förtroende.