Det ”civila samhället” blev ett begrepp i samhällsdiskussionen för 30 år sedan. När de Sovjetkontrollerade kommunistiska maktsystemen började luckras upp i Centraleuropa, skulle det civila samhället vara alternativet. I den ”realt existerande socialismen” kontrollerade staten och partiet allt — politik, ekonomi och socialt liv. Nu gällde det att hitta och skapa ”sprickorna i muren” som erbjöd ett fritt liv.
Katolska kyrkan i Polen blev det tydlig-aste exemplet. I Ungern skrev författare om det civila samhället som kulturen kunde erbjuda. Det civila samhället fick stå för det goda privata livet bortom poli-tisk och byråkratisk kontroll.
Ironiskt nog är avsaknaden av ett fungerande civilt samhälle fortfarande, mer än 20 år efter kommunismens fall, ett återkommande tema i analysen av Central-
europas problem. Nu får det förklara både det låga valdeltagandet bara några år efter det att människor fått den centrala demokratiska rätten att rösta, bristen på förtroende för både medmänniskor och sam-
hällsinstitutioner och den nygamla lockelsen hos främlingsfientliga och rasistiska rörelser.

Det civila samhället är nämligen inte något som bara finns där och börjar blomstra, så fort som en förtryckande central statsmakt är undanröjd. Enligt en parallell samhällsvetenskaplig analysmodell som också är 30 år gammal är förekomsten av ett civilt samhälle, eller ”socialt kapital” som det då kallas, en förutsättning för demokratiskt liv och fungerande politiska och byråkratiska institu-
tioner. Tesen om ”socialt kapital” är i dess mest renodlade form enkel: Ju mer medborgare ägnar sig åt föreningsliv, vilket som helst, desto mer deltar de i politiken och känner förtroende för offentliga institutioner.
Begreppet kommer från en jämförande studie av politiskt engagemang i Nord- och Syditalien, men det låter mer som en sammanfattning av Folkrörelsesverige: Frivilligt organiserade människor som i nykter-
hets- och frikyrkorörelser blir stöttepelare i det demokratiska samhället. Det ideella och politiska engagemanget går hand i hand.

Förhållandet mellan frivilligrörelser och offentlig makt har därför i Sverige utvecklats närmast idylliskt och konfliktfritt. Mycket av verksamheten i det civila samhället betalas till och med av stat och kommun. Argumentet har varit jämlikhet. Eftersom organisationerna i grunden står för ett gott arbete som tjänar demokratin, ska verksamheten inte stå och falla med medlemmarnas möjligheter att själva betala.
När den offentliga sektorn nu krymper, förskjuts det politiska perspektivet på frivilligorganisationerna. De ses alltmer som resurser och verktyg för att effektivare och billigare utföra och leverera samhällsservice som stat och kommun själva tidigare stått för.
Det kan säkert vara bra och rimligt för att förbättra vård, utbildning och internationellt utvecklingsbistånd. Men det handlar då inte längre om att bygga socialt kapital och värna det civila samhället.

ANDERS MELLBOURN¶