Ett av de tydligaste sommartecknen är debatten om skolavslutningar i kyrkan. På ena sidan verbalt militanta ateister och på den andra en brokig allians av kyrkoföreträdare och historieromantiker. Men trots att jag är teolog, skribent i denna tidning och föreläser om religion vill jag ansluta mig till skeptikerna och det till försvar för just religionsfriheten.

Före 1741 avrättades eller landsförvisades den som trodde på något annat än den lutherska statskyrkans Gud. Med arbetskraftsinvandringen fick reformerta och anglikaner 1741 en begränsad religionsfrihet som med toleransediktet från 1781 utvidgades till att omfatta även katoliker. Två år senare fick judar genom det så kallade judereglementet rätt att vistas i landet utan att överge sin tro och med dissenterlagarna från 1860 och 1873 gavs svenska medborgare rätten att lämna statskyrkan, men bara om man samtidigt anmälde inträde i ett annat, av staten godkänt trossamfund.

Först med religionsfrihetslagen från 1951 fick man rätten att inte bara gå ur Svenska kyrkan utan också att vara ateist om man så ville. Den religionsfrihet som baptister, judar och ateister fått kämpa för tillsammans är mer värd än en årlig tradition. Dessutom har föräldrar ändå rätt att låta deras tro prägla sina barns uppväxt genom exempelvis dop, aftonbön, söndagsskolor och konfirmation. Skolan skall däremot vara platsen där olika trosuppfattningar får nötas mot ett vetenskapligt förhållningssätt. Den där blomstertiden kommer nog ändå.