Kyrkohistorien är full av erfarenheter av förändrade förutsättningar för kommunikation. Ny medieteknik har skapat nya former av kristen gemenskap och påverkat hur vi tänker och uppfattar världen. Så skedde vid tillkomsten av boktryckarkonsten i mitten på 1400-talet, dagspressens genombrott på 1870-talet, riksradiosändningar från 1925 och televisionens insteg på 1950-talet. I nutid är det internet och sociala medier som påverkar kristnas självbild och budskap.

Bruk av ny teknik innebär både möjligheter och utmaningar. Medialisering är inte något neutralt. Ofrånkomligt medför det att nedärvda traditioner aktualiseras, värderas och omförhandlas. Bio-förbudet i min barndom och nutidens varumärkeskristendom är exempel på detta.

För närvarande utgör digitaliseringen den största enskilda förändringsfaktorn i hela samhället. Hur hanterar kyrkornas ledare detta djupgående medieskifte? Hur hanterar politikerna det?

En rad angelägna teologiska frågor om masskommunikation är i dag oreflekterade i kyrkorna. Många har lagt tid och pengar på allt som ingår i mediakulturens egen disciplinering av sina aktörer (varumärke, grafisk profil, krisstrategi, etcetera. Numera är det självklart att en församling har en hemsida på nätet. Men vad förmedlar den egentligen, och för vem? Tyvärr arbetar få med sådana grundläggande medieteologiska frågor.

Motsvarande brist finns hos Sveriges regering. Man saknar mediepolitik för en rad svåra samhällsfrågor, såsom att bokförsäljningen minskar (trots sänkt bokmoms), läsningen sjunker (trots riktade satsningar) och papperstidningar försvinner (trots presstödet). Och numera tävlar globala aktörer som Google, Facebook och YouTube om samma lyssnare, läsare och tittare — och om annonsörernas reklampengar. Dessutom visade senaste riksdagsvalet att såväl partierna som media har en enorm tilltro till twitter, bloggar med mera. Vilka konsekvenser får allt detta sammantaget för demokratin? För folkbildningen?

Förändringarna i medielandskapet går snabbt, men politikens kvarnar mal sakta. Kommer den utredning som kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke tillsatt, och som nyligen kom med en delrapport, att vara tillräckligt i framkant? I samhället behövs regelverk som svarar mot nya förutsättningar, men som också tål framtida teknikskiften. Vi behöver politiker och politik som konstruktivt värnar allmänintresset och sätter läsarna, tittarna och lyssnarna i främsta rummet.

De snabba och djupgående förändringarna kräver som sagt också en medieteologi för kyrkornas verksamhet i digitaliseringens era. Kyrkornas unika uppdrag — att räcka vidare en given gudomlig uppenbarelse och att inbjuda människor att dela tro och lärjungaskap — borde ge anledning till en djupare eftertanke om hur trofasta relationer kan skapas när ny teknik används.

Grundläggande för en kristen medieteologi är att hålla samman form och innehåll, såsom tron på Guds människoblivande uttrycker. Därför är tonen i vad kyrkorna säger i offentligheten viktig. Liksom att visa konstruktiv välvilja och inte tro det värsta om varandra och journalister.